Är det nu det är dags att bli vuxen?

Jag minns med stor tydlighet ett samtal jag hade hemma med mina föräldrar. Jag var ung, 17-18 år gammal. En kväll satt vi och diskuterade vad som skulle hända efter gymnasiet. Vad hade jag för planer, egentligen? Frågan var relevant. Under tonåren hade jag haft ganska liten aning om vad jag ville ”bli när jag blev stor”. Det fanns ingen stenhård press på mig hemifrån, men en viss förväntan. Åtminstone från ena hållet. Min pappa hade nog varit ungefär som mig, han gled in på ett rejält bananskal och blev socionom – typ. Han pluggade nån ekonomisk inriktning till att bli ”kommunalkamrer” men ägnade mest tiden åt att fixa fester. Boka orkestrar, ordna lokaler och liknande. Plötsligt kom frågan om ett vikariat, och ett till och ett till. Det bara blev så. Men med en oslagbar känsla för sociala kontakter som gjorde att han gjorde sitt jobb bättre än de flesta andra, och blev kvar på den banan under resten av sina arbetsår.

Min mamma däremot, där har vi en ambitiös kvinna som inte stannade för något, eller någon. Utbildade sig till laboratorieassistent och blev uttråkad. Bytte bana och pluggade fysik istället. Sade till min pappa om någon kollega ”vad tusan, om han skall disputera och bli doktor så skall jag också det!”. Och ja, så gjorde hon det. Blev doktor i kärnfysik. Sedermera docent. Tackade nej till att satsa på att bli professor. Sadlade om efter att ha fyllt femtio och blev datorprogrammerare på heltid. Helt självlärd i 5-6 datorspråk. Ledande på avdelningen. Inget var omöjligt.

När vi då satt i soffan den där kvällen, då sade jag nog fel sak. Åtminstone att döma av reaktionerna. Ett av mina intressen som tonåring var ungdomshemvärnet. Inte för att jag var så glad i att panga, men samarbetet, gemenskapen, utbildningarna. Det lockade – mycket. Ett par ledarskapsutbildningar senare och en stundande värnplikt som kompanibefälselev på pansarförband. Framtiden pekade åt ett ganska tydligt håll, och det berättade jag då.
”Efter lumpen funderar jag på att söka till utlandstjänst, då blir det Kosovo. Sen är det väl två val, antingen fortsätta som yrkesofficer om det går, eller söka till polishögskolan”. Det var de två vägar framåt jag såg, med ganska stor tydlighet. Att få jobba med människor i ”skarpa lägen” var det som var intressant. Absolut inte för att bruka våld eller använda skjutvapen, men för att möta människor i utsatta lägen och kunna göra någon skillnad för andra människor. Kombinera relationsbyggande med känslan att göra en praktisk nytta för samhället i stort, och enskilda människor i smått.

Nja, det var väl inte helt rätt… Diskussioner följde. Min pappa var stöttande, min mamma inte riktigt fullt så mycket. Diskussionerna blev hetsigare, och det stod klart att mina val inte skulle mötas med varken glädje eller särskilt mycket stöd från min ena förälder. Hon hade hellre sett att jag valde något annat. Tryggare. Mer akademiskt. Militär eller polis, det stod inte så högt i kurs – skulle jag verkligen satsa på något sånt? Jag vet att det länge funnits en förhoppning, kanske rentav förväntning, på att jag skulle utbilda mig. Bli något. Följa den nya familjetraditionen om universitetsutbildning och en akademisk karriär. Och så såddes fröet av tvivel inombords. Var detta för mig egentligen? Skulle jag klara det? Är det rätt, är det bra?

Vi pratade om detta samtal flera år senare. Oavsett hur diskussionerna gick i efterhand om att ”det var ju inte så jag menade” så var skadan liksom redan skedd. Antagligen borde jag varit starkare, gått min egen väg, kört mitt race. Men som enda barn med tajta band till föräldrarna kan det vara svårt att göra det.

Så det blev ingen karriär inom någon av de fälten. I gröna kläder fortsatte jag ett tag efter värnplikt, då som instruktör och övningsledare. Men inte mer. Och till polishögskolan skickades aldrig någon ansökan. Det blev förresten ingen karriär på annat håll heller. Just som jag börjat få fotfäste på arbetsmarknaden efter lumpen så flyttade vi till en annan stad. Och då började det om. Jag hittade något som var jätteroligt – jobba på en nystartad tidning. Liten redaktion, inte heltid men ganska fria tyglar. Det höll jag tag i under ett gäng år och jobbade samtidigt på andra jobb. Vanligt jobb till vardags, roligt jobb när tillfälle gavs. Emellanåt kom tankarna om att göra något, plugga något, bli något. Tankarna kom upp till ytan då och då. Men det fanns aldrig något riktigt bra tillfälle, och särskilt har jag aldrig haft någon ledstjärna att följa. Det finns så många yrken och möjligheter där ute. Lärare, mekaniker, optiker… Jag har inte haft någon riktig aning. Mycket har känts okej, inget har känts självklart.

När tankarna om adoption kom in i bilden dök det upp nya krav. Jag var bara tjugosex år gammal när vi gjorde vår första utredning. Kraven var tydliga – fast och stadig inkomst. Där försvann ännu mer tankarna om att plugga till något, här gällde det att i första hand säkra den ekonomiska biten för att visa att vi kan försörja ett barn och vår familj. Så ja, jobb och stabilitet var det som gällde från och med då. Det fanns inget annat val. Hade jag hittat något att läsa till då, hade ekonomin inte burit sig. Kanske hade det gått ändå, men sannolikheten var inte fullt lika stor. Dessutom innebär ju adoption en ganska ordentlig kostnad – hur skall man spara ihop till den kostnaden på studielån? Och nu har det gått drygt tio år sedan dess. Däribland sex år inom skolfotovärlden som fotograf och säljare, två år inom kriminalvården och nu ett år inom skolan. Och en väldig massa sidouppdrag i medievärlden, både som anställd och företagare. Där i rollen som copywriter, fotograf och jobb med layout.

Nu står jag inför nya funderingar om framtiden. Två terminer som mentor i en mellanstadieklass tar slut nästa vecka. Och nu då? Klassen tas över av en behörig lärare (som sig bör) och jag finns kvar som vikarie med inhopp. Evig vikarie. Möjlighet finns att satsa på lärarutbildning, men fem och ett halvt år är lång tid… Och så en gnagande osäkerhet om huruvida det är rätt val att satsa på mellanstadielärare. Det känns okej, men inte så rätt att det är värt att chansa fem och ett halvt år på det.

Är det så här det skall vara? Hoppa runt, än hit och än dit? Jag jämför med andra vänner som i samma ålder, eller yngre, byggt en karriär. En utbildning (eller i vissa fall inte) följt av flera strategiska val. Själv har jag gjort en väldig massa olika saker, men saknar en stark röd tråd. Å ena sidan har jag arbetat med text på skapligt professionell nivå sedan 2003. Å andra sidan har jag jobbat med människor och relationer i drygt tio år. Skall jag välja något av dessa spår att satsa på? Och i så fall – hur?

Är det nu det är dags att bli vuxen? Skall jag ta mig i kragen och skaffa den där utbildningen någon gång. Visa för barnen att det inte bara var farmor som kunde, pappa kan också. Lägga ett gäng år på en utbildning för att sedan bli både relevantare och attraktivare vid jobbsökningarna. Det vore ju att visa mina två döttrar att det inte alls är för sent. Närmre fyrtio än trettio, men kör på ändå. Lägga ned tiden, energin och få något på papper.
Socionom. Följa pappas fotspår. Eller något liknande, socialpedagog, beteendevetare, något åt det hållet. Jag har fått höra att det inte är något som automatiskt gör att det regna pengar på en, men det vore ett trevligt val av yrke. Eller skulle jag välja något annat med högre ekonomisk fördel? Läsa programmering, något som kanske går fortare och ger en högre lön? Men nja, för en social person som trivs bäst med att jobba med kommunikation och relationer är det kanske inte rätt val att umgås med en datorskärm.

Jag brukar beskriva kontrasterna med pappa med en liknelse från barndomen. Om jag gick på stan med en kompis och dennes pappa, brukade vi stanna till då och då för att pappan stötte på någon han kände. De stod och bytte några ord, sedan gick vi vidare. Det var helt vanligt folk, de betedde sig helt vanligt och såg helt vanliga ut.
Annat var det med min pappa. Gick man med honom på stan kunde det bli helt andra situationer. Han stannade och pratade de som inte var som ”vanligt folk”. Uteliggarna, a-lagarna, pundarna. Jag var nog inte ens tio år fyllda när jag kunde identifiera en amfetaminist, och vid samma ålder visste jag var ”heroindjur” var. Alla dessa möten lärde mig mycket. Jag lärde mig att de personer som andra aktade sig för, också var vanliga människor. Det var nyttigt, och något jag själv anammade när jag blev äldre. Stannade alltid till om det var någon tiggare eller någon som sålde hemlösas tidning i Malmö. För det är, lärde jag mig, inte bara pengen som är viktig. Minst lika viktig, eller viktigare, är de mänskliga kontakterna. Att stanna upp, prata en stund, bekräfta människan. Oavsett om personen beter sig märkligt, luktar mindre angenämt eller har något annat för sig som får dig att känna ”nja…” så är det en vanlig person du har framför dig. Och den förtjänar att mötas och behandlas med exakt samma vänlighet och respekt som vilken annan person som helst.

Min mamma lärde mig otroligt mycket. Och det har min pappa också gjort. Olika saker, olika inriktningar.

I allt detta inser jag att det som gör svaret så svårt är min självbild. Hur jag ser på mig själv, den jag är och den jag kanske helst skulle vilja vara. Det finns, även om jag inte tycker om det, ett visst mindervärdeskomplex hos mig kopplat till den jag inte är. Jag är inte utbildad på universitet eller högskola. Jag har inte någon titel. Jag har inte någon akademisk bana att se tillbaka på. Och det smärtar mig att medge det, men det är tyvärr kopplat till en viss känsla av otillräcklighet. En känsla av att inte ha förverkligat mig, mest ha glidit med. ”Slösat bort potentialen”. Jag önskar verkligen att jag kunde applicera samma tankesätt på mig själv som jag gör på andra.

Dömer jag någon annan för att de inte har åtta tusen högskolepoäng? Verkligen inte. Hur ser jag på andra som också hoppar runt lite mellan olika jobb? Ja, på samma sätt som på alla andra – människovärdet sitter ju inte i utbildningen. Nej, en människas kvalitet kan snarare utmärkas av hennes tankegångar. Hur hon behandlar sina medmänniskor. Vilket ansvar hon tar för sig själv, sin familj och sin omgivning. Det sanna människovärdet sitter inte i yrke, utbildning eller titlar.
Om jag ändå kunde förstå det själv. Men det gör jag visst inte riktigt, än idag. Någonstans har jag en måttstock till alla andra, och en annan till mig själv. Jag värderar mig själv enligt en annan skala.

Kanske är det nu det är dags att bli vuxen. Söka ett par utbildningar, och köra på det. Allt jag vill är att göra ett bra jobb någonstans där jag kan påverka något till det bättre. Jag vill jobba med kommunikation, med relationer, helst med något som tjänar ett gott syfte. Sedan är det inte fullt så viktigt hur, eller var. En dröm vore att få jobba med hjärtefrågorna; barns rätt till språk och kommunikation, teckenspråket och det som hör därtill. Men de jobben växer ju knappast på träd, och i det fall det dyker upp något så är det fråga om arbetsort – och relevant utbildning. Utbildningen jag alltid saknar.  Det är ju lite märkligt ändå, att ha två barn och hus och en väldig massa måsten gällandes både en själv och barnen – det borde inte kännas som rätt tillfälle att överväga utbildning. Men det har aldrig varit något läge tidigare. Ekonomin har alltid haft företräde, och det har inte funnits något mål att sikta mot.

I huvudet spelar jag upp olika scenarion och försöker väga fördelar mot nackdelar. Jag funderar över hur det skulle kännas. Att sitta i bilen, på väg någonstans och veta att jag avklarat studier på universitet eller högskola. Kommer jag där och då att uppleva hur det känns att vara en hel människa, upplyst och komplett, självförverkligad? Ärligt talat – nej. Förmodligen inte. Stolt och glad, ja, men jag är nog fortfarande samma person som idag.  Eller så innebär det kanske ett slags pånyttfödelse, en utvecklad människa. Kanske tränar jag då regelbundet och går och lägger mig i rätt tid varje kväll – vad vet jag?

Någonstans inser jag att utbildningen egentligen inte är den primära driften här. Som jag skrev tidigare, det viktiga är att fylla dagarna med något meningsfullt och givande. Något positivt. Så pass vuxen har jag blivit att jag kan räkna ut den biten själv. Det vore fantastiskt roligt att få jobba mer med föreläsningar. Eller som kommunikatör någonstans där man kan göra nytta. Kanske inom någon förening eller annan organisation som jobbar för något bra. Någonstans dras jag också till de möjligheter som socionombiten (eller motsvarande) öppnar med sina år av utbildning. Då finns fler alternativ att välja på. Det blir dock viktigt för mig att jag i så fall väljer att slå in på studiernas väg för min egen skull och med mitt eget intresse. Inte tyngd av någon skuldkänsla mot en förälder, eller en personlig drift som har sitt ursprung i en mindervärdeskänsla.

Har du något bra förslag, något du tycker att jag borde satsa på? Ett bra tips? Kanske rentav ett jobberbjudande eller önskan om samarbete på något vis? Hör av dig, antingen med kommentar här, på Facebook eller maila på hej@babito.se.

Ett svar till ”Är det nu det är dags att bli vuxen?”

  1. Profilbild för Sandra Lorentzon
    Sandra Lorentzon

    Conny, har lusläst ditt otroligt känslosamma o fina inlägg. Du skriver så ”djupt” så ”kommunikativt” , svårt att förklara i ord. Rent spontant tänker jag, Du ska jobba med kommunikation av något slag. Samverkan. Föreläsning kring allt den kunskap du besitter som har med människor att göra, social kontakter och kommunikation. Du har ett otroligt driv som inte många jag bet besitter. En sak är säker, vad du än beslutar dig att göra när du blir ”stort’ kommer du att lösa galant! Sen tänker jag, vad gör det om stigen inte går rakt, alla små stigar o avstickare ger oss en lärdom, mer kunskap och historia.
    Är du sugen på någon typ av samarbete nu eller i framtiden hakar jag gärna på! Jag har ett starkt driva att göra mer, att göra samhället främst för våra barn som växer upp så mycket bättre, så mycket lättare!
    ”En som inte heller vet vad hon vill bli när hon blir stor ” och är öppen för samarbete
    Mvh Sandra

Lämna ett svar till Sandra Lorentzon Avbryt svar