Ett uppror är på gång. Skriver vi historia? Döva kräver tillgång till P1:s Sommarprat.

Sveriges Radio har en lång och stolt tradition av att varje sommar ha ett antal kända och framstående personer som har ett ”sommarprat”. Ett program där en person får berätta ganska fritt, och välja musik efter tycke och smak. Ämnena varierar väldigt stort. Det kan vara historier om en lång och intressant karriär, oväntade val i livet, om död och förstörelse – och allt däremellan. Under åren har det blivit en lång, LÅNG rad personer som berättat intressanta historier. Politiker, vetenskapsmän och -kvinnor, forskare, idrottshjältar, kulturpersonligheter och en massa andra. Och den långa raden personer, exakt hur lång är den? Ja, med tanken på att denna tradition började år 1959 så har det ju blivit en hel del. Om du klickar på denna länk och läser om vilka som medverkat, så får du se själv. Om du orkar. Det är nämligen ett dokument med bara namn, på totalt 55 sidor… Totalt över 2000 personer som deltagit i programmet sedan starten.

Alla dessa sommarprat. De har säkert för det mesta varit intressanta, roliga, sorgliga, upprörande och irriterande, upplyftande och vederkvickande, de allra flesta har säkert rört upp en hel del starka känslor för de som lyssnat.

För de som lyssnat. För de som kunnat lyssna. För de som programmen varit tillgängliga för.

Alla dessa program har nämligen en sak gemensamt. De är inte till för alla. Nej, de utesluter inte någon genom att påstå ”du får inte lyssna”. Men det är inte sak som att vara tillgängliga för alla. Programmen har gemensamt att under alla år, har döva och hörselskadade gått miste om dem. Jag skulle gärna ta en bredare diskussion om alla de samhällsviktiga funktioner som radion bär med sig, som döva och hörselskadade inte kan ta del av. Men det tar vi någon annan gång. Nu gäller det sommarpratarna 2019. Och den förändring som vi alla hoppas kan komma.

Allt som krävs är en gnista. En idé. En önskan. Alla stora förändringar kommer från det. Någonstans har någon en dröm, någon är trött på något, det blir smärtsamt tydligt att en förändring krävs.

Den 11 juli lägger har Charlotta Sjölander en tanke. Hon är upprörd. Varför finns sommarpratarna inte i översatt version på svenskt teckenspråk? Hon lägger ut en fråga på sitt Instagramkonto, med en tillhörande undersökning. Resultatet är överväldigande går inte att ta misstolka – här finns ett stort intresse!

ll Av 47 röstande, röstar 46 på ”JA!”. 98% vill se sommarpraten översatta till teckenspråk.

Frågan kan omformuleras på en mängd olika sätt. ”Vill du också ta del av en av sommarens populärkulturella höjdpunkter, livserfarenheter från intressanta personer, något som diskuteras överallt?” Vem svarar egentligen nej på det? Det kommer vi till strax.

Men så här såg det alltså ut. Det var otvetydigt så att intresset var stort. Varför har det då inte gjorts tidigare? Varför görs det inte nu? Det är befogade frågor. Svaren skiljer sig lite grand åt, beroende på vem man frågar.

Tidigare försök att påpeka detta för Sveriges Radio har nämligen gett olika respons. ”Det finns inget intresse” har någon fått till svar, ”det är en fråga om upphovsrätt” är ett annat svar som ofta verkar återkomma. ”Resurser saknas, tid och personal finns inte” kan också bli ett av svaren.

Charlotta frågar Sveriges Radio, som svarar.

 

Nu skall man vara noga med att påpeka att detta svar är ett svar från en enskild medarbetare på en redaktion, och inte Sveriges Radios officiella hållning i frågan. Men det ger en bild av läget, att det inte alls är självklart att tillgängliggöra kanske Sveriges populäraste radioprogram för hela befolkningen. Det finns, som Arga Snickaren så ofta påpekar i sitt TV-program, ”INGEN PLAAAAN!”. Sveriges Radio, ni har ingen plan. Och det håller inte.

Dagen efter, den 12 juli, dyker det denna post på Facebook. Det är Elsa Brunemalm som väcker ett stort intresse när hon skriver:

Sommarpratarna har varit ett populärt inslag för svenskarna i många år. Men döva och hörselskadade utestängs systematiskt från detta. Ingen Sommarprat översätts till teckenspråk eller transkriberad svenska.

Flera har varit i kontakt om just detta flertalet gånger med Sveriges Radio. Svaret de fått är att de inte får transkribera eller tolka och sprida materialet. Flera har försökt få SR ändra sig men Sveriges Radio säger att behovet ”inte finns”.

Sommarprat får alltså ej transkriberas eller teckenspråkstolkas och spridas. Det får göras endast för eget bruk. För intresset finns ”inte”. Trots det är oerhört många döva och hörselskadade som verkligen vill ta del av kanske Sveriges mest populära radioprogram.

Nu när det blir lag på att betala tv-licens är det helt sjukt att Sveriges Radio ska fortsätta producera program och samtidigt medvetet stänga ute en stor målgrupp trots intresset finns och trots att vi är ålagda att betala för innehållet.

Gör om, gör rätt, Sveriges Radio!

Elsa har också kontaktat Sveriges Radio och ställt frågor. De är glada att hon vill ta del av innehållet. Svaret hon får är att det är komplicerat. Sommarvärdarna äger upphovsrätten till sina manus, och Sveriges Radio äger upphovsrätten till radioprogrammen. Manusen är inte alltid den fulla texten, och är inte till för vidare spridning.
Vidare har svararen från Sveriges Radio fått höra att det finns ett projekt som handlar om att göra programmen tillgängliga för hörselskadade, men det finns ingen information om hur långt projektet kommit.

Åter igen, ett svar från en enskild medarbetare och inte Sveriges Radios officiella hållning.

Men så här är det alltså. Personerna på redaktionerna svarar professionellt och vänligt, men det finns… vadå? Just det – ingen plan.

55 sidor sommarpratare. En tradition sedan 1959. Vi lever i den mest avancerade tidsperioden någonsin med röststyrda assistenter i våra hem, miljöförstöring och månlandningar. Vi snackar nano-grejer och kvantmekanik. Vi kan göra nästan vad som helst med teknik – men det går inte att lösa frågan om tillgänglighet för döva och hörselskadade. Visst är det märkligt. Detta är dessutom inte första året som frågan kommit upp, utan detta har diskuterats länge och återkommande tidigare.

 

Vad skall man ta sig till då, när det uppenbart finns ett behov och en efterfrågan, men ingen tillgång? Man får skapa sin egen tillgång.

Charlotta tar saken i egna händer. Hon startar en grupp på Facebook som (idag) heter ”Sommarprat 2019 på teckenspråk och skriven svenska”. På mindre än ett dygn får gruppen över 450 medlemmar. I den gruppen lägger hon upp en video med en idé. Där efterlyser hon hörande personer som är villiga att översätta sommarprat till teckenspråk. I brist på action från Sveriges Radio tänker Charlotta att vi kanske löser det bäst själva. Och så skrider hon själv till verket. Hon översätter själv Jonas Gardells sommarprat till teckenspråk, vilket får ett mycket varmt mottagande. Senare ställer även Tommy Krångh upp och översätter Stina Wollters sommarprat till teckenspråk.

Gruppen växer så det knakar. Folk kommer från alla håll och ansluter sig. Något är på gång. Något… stort. Något håller på att hända.

Diskussionen dyker upp om det kanske är intressant att också översätta till svensk text. Transkribera. Vissa döva vill gärna se, men vill också läsa det ordagrant. Transkription är dock också ett mödosamt arbete, ett sommarprat på en timme kan ta tre till fem timmar att transkribera. Allt beroende på hur svåra ord som används, hur fort personen pratar och hur tydligt det är. Men flera frivilliga anmäler sitt intresse. Däribland jag. I skrivande stund har jag transkriberat tre sommarprat, och har ungefär hälften kvar på det fjärde.

Får man göra så? Fick man verkligen lov att transkribera sommarpraten, när upphovsrätten ägs av sommarpratarna alternativt Sveriges Radio? Mitt ärliga svar är: Jag vet inte. Antagligen inte. Kanske. Jag vet inte. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket, vilket är väldigt olikt mig. Alltså, jag bryr mig extremt mycket. Bryr mig om tillgänglighet. Om orättvisan att somliga stängs ute. Och då bryr mig jag mer om att åtgärda den orättvisan än att tänka på frågan om copyright.
Det skall sägas tydligt att det som transkriberas absolut inte skall spridas utanför gruppen. Transkriptionerna är till för gruppens medlemmar, och skall absolut inte användas i kommersiellt syfte. Det är ingen som skall tjäna pengar på detta, precis som Sveriges Radios tanke om public service. Vi som översätter och transkriberar gör det för att vi vill göra en nytta, inte för egen vinning.

Ja, plötsligt var allt igång. Folk jobbar på, diskuterar, synliggör och inser. Men det är inte allt. SVT lyfter upp det som händer som en nyhet. Folk diskuterar om inte detta faktiskt är diskriminerande, och en anmälan skickas in till DO, Diskrimineringsombudsmannen. Diarienummer: UPP 2019/1523. Flera personer mailar Sveriges Radio. En officiell skrivelse från gruppen författas, och skickas även den till Sveriges Radio.

Nästan 1000 medlemmar i gruppen.

Mail och meddelanden till sommarpratare skickas iväg. En del återkopplar, några går till och med med i gruppen.

1200 medlemmar.

Intresset sprids, det nästan glöder av varenda bokstav i gruppen. Det är som en fördämning brustit, dammluckor öppnats, kraften går inte att stoppa.

En namnlista upprättas för att uppmärksamma detta och kräva en förändring. På kort tid får den många hundra underskrifter. Just nu står räknaren på 907 underskrifter, här finns länken.

Men… vi tar en paus där. Långt tidigare, i början av detta blogginlägg, nämnde jag ju att en person röstat ”nej” till att få sommarpraten översatta till teckenspråk. Och, varför det?
Jo. Svaret är ganska enkelt, men visar också på den komplicerade problematik som råder. Personen ifråga tyckte att det inte behövdes. Det var inte intressant med en massa folk som satt och pratade om sig själva. Det spelade ju ingen roll.
Nej, det är klart att man inte är intresserad av ytligt, självglorifierande och egokittlande snack. Men det är just problemet – de som stängs ute vet i många fall inte vad de går miste om – eftersom de aldrig kan ta del av det!

I skrivande stund, klockan 20:34, onsdagen den 17 juli, är det 1524 medlemmar i gruppen. Ta in den siffran. Förstå vilket engagemang, vilket jobb, vilket intresse. På så kort tid har medlemsantalet exploderat. Detta går inte att ignorera. Jag hoppas och tror att detta är början på en förändring, där hörselskadade och döva får lika stor rätt som hörande att erbjudas dessa intressanta program som Sommar (och Vinter) i P1 faktiskt innebär. Unika perspektiv från intressanta och aktuella personer. Allt annat än tillgänglighet är ett nederlag.

Jag vill göra rätt för mig, jag följer lagen och följer de regler som finns. Men jag skäms för att betala licenspengar när jag vet att det finns intressant innehåll som mina barn, deras lärare, deras (och våra) vänner och deras (och våra) viktiga förebilder stängs ute från att ta del av det innehållet. Så får det bara inte gå till.

 

Eftersom jag är nyfiken av mig, så fick jag ställt lite frågor till gruppens grundare, och en av de viktigaste personerna i den här nya utvecklingen: Charlotta Sjölander.

 

 

Din grupp har vuxit explosionsartat! På bara några dagar har den fått över 1500 medlemmar. Hur känns det?

Jag känner mig lite överväldigad av all positiv respons. Jag hade inga större förväntningar när jag startade gruppen och min tanke då var ”hellre våga prova och misslyckas än att inte våga prova alls”.

Vad tror du att det beror på att folk är så intresserade och engagerade?

En anledning kan vara att sommarpratarna är något av det mest folkliga och folkkära vi har. Alla som engagerat sig har hört talas om sommarpratarna – men aldrig hört dom. Många har inte vetat vad dom gått miste om, och ingen saknar något som en aldrig haft. Däremot tror jag att gruppen nu har lyckats sprida mer kunskap om vad sommarpratarna faktiskt kan vara, vilka känslor och tankar det kan väcka och också skapat en känsla av – jaha, men självklart vill jag också ta del av detta!
En annan anledning är ju att det handlar om tillgänglighet, något som såklart ligger varmt om hjärtat för den som blir lidande eller personligt drabbad av bristande tillgänglighet. Alla vi har personliga erfarenheter och upplevelser att relatera till.

Du tog mod till dig och översatte ett sommarprat till svenskt teckenspråk. Vad fick dig att ta steget? Hade du några rädslor eller tveksamheter inför att göra det?

Jag tog steget genom att bara göra. Först höll jag på och tvekade och funderade fram och tillbaka och sa till mig själv – nej, varför ska du göra en grej av det. Men jag kunde inte släppa det och gick till verkstad istället, jag lyssnade nog på magkänslan istället och tänkte att det är genom att göra det som en egentligen inte vågar – som verkligen utmanar och utvecklar en själv.

Du postade ett inlägg på Instagram (bifogar då bilden) som väckte stort intresse. Vad låg bakom det inlägget? Var detta något du tänkt på länge?

Ja jag har mejlat till P1 Sommarredaktionen flera år i rad och varje år fått samma svar. Det låg både frustration och missnöjdhet bakom, bra känslor att ha och lyssna till när en vill förändra något.

Du gör allt detta jobb ideellt, du har översatt, administrerat, hållit ordning och kontaktat folk. Hur orkar du?

Jag tycker att det varit roligt och gruppens medlemmar har gett mig energi. Tillgänglighet och delaktighet är något jag brinner för både i jobb och privat, då lägger jag gärna ner tid och energi på det.

Slutligen – vad är ditt långsiktiga mål med gruppen? När kan du säga att ”uppdraget är slutfört”?

Jag har faktiskt inget långsiktigt mål med gruppen. Det hade jag inte heller när jag startade. Jag kastade ut en boll på matchplan och sedan har jag fått en massa härligt folk att spela med. Sedan gruppen startades har alla gruppens medlemmar engagerat sig och det har lett till flera produktiva saker: som DO-anmälan, en namninsamling, många mejl till P1-redaktionen från olika personer, involverande av sommarpratarna själva.

Ett mål som jag haft dom sista dagarna är att opinionsbilda i frågan om att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering, enligt diskrimineringslagen sedan 1 maj 2018. Samt att Sveriges Radio utsätter oss för bristande tillgänglighet genom att inte översätta programmen, trots att teknik finns och utbildade skriv- och teckenspråkstolkar finns. Eventuella ”hinder” i form av upphovsrätt kan ett av Sveriges största medieföretag inte ha några större bekymmer med att ge deras jurister i uppdrag att få till bra avtal med sommarpratarna. Ingen av sommarpratarna som vi varit i kontakt med har varit negativa till att tillgängliggöra och nå oss som inte kan ta del av ljud på samma villkor.

Något du vill tillägga?

Ja att jag inser mina begränsningar och jag är inte jurist. Det är nu superviktigt att översättningar absolut inte får spridas utanför den gruppen och användas i något annat syfte än att skapa tillgänglighet för döva och hörselskadade. Jag känner mig lite smått livrädd för att begå något lagfel, som att någon använder översättningarna i gruppen i annat syfte än vad som är avsett. Kommersialisering av ett innehåll som sommarpratare äger upphovsrätt till är ett lagbrott.

 

Jag hoppas snart kunna skriva: Tack till Sveriges Radio för det arbete de gör för att alla skall kunna ta del av sommarpratarna. Tills dess kämpar jag på med transkriberingarna. Jag kommer att söka Sveriges Radio för en kommentar på detta inlägg.

De sista raderna i inlägget får i den känslan bli: TACK. Tack till Charlotta som tagit initiativ till detta, tack till alla som är med och översätter till teckenspråk, tack till mina transkriberingskollegor, tack till alla sommarpratare som börjat engagera sig.

 

Ett svar till ”Ett uppror är på gång. Skriver vi historia? Döva kräver tillgång till P1:s Sommarprat.”

  1. Profilbild för N/Pafyrahjul

    Väldigt intressant. I kretsarna jag ”rör mig” i Sociala medier förs en diskussion och försök att påverka Sveriges radio att deras version av sommarpratarna ”utan musik” Verkligen ska vara utan musik. Har man problem med tex hjärntrötthet kan det vara omöjligt att klara att lyssna på musiik, men prat gå bra. Finns även andra anlednignar till varför musik inte funkar, men att enbart tal gör det. Tyvärr verkar Sveriges radio inte ta i den här frågan heller.

Lämna ett svar