Tyst Teaters ”Peter Pan”, en modern och visuell skildring av en klassisk berättelse

Vem önskade inte det någon gång som barn, att slippa bli vuxen? Astrid Lindgren lät Pippi Långstrump ta upp ämnet med ”krumelurpiller”, men ämnet är nog lika gammalt som tiden själv. Förutom vår kära Astrid, tog J.M. Barrie tagit upp ämnet redan 1902. Om du – precis som jag – inte känner igen namnet J.M. Barrie vid första anblick, är det kanske inte så konstigt. Men om jag nämner ”Peter Pan”, då är det nog mer välbekant!

Den världskända historien om Peter Pan, pojken som hellre flyger och hänger sig åt äventyr än att bli vuxen, har gestaltats ett otal gånger. Som stumfilm, i Disney-produktion på 1950-talet, i filmen ”Hook” av Steven Spielberg år 1991 och senare som spelfilm igen år 2003, som TV-serie, teaterpjäs och naturligtvis i bokform. Nu kommer historien i en ny, och helt unik tappning. Som helt visuell teaterpjäs av Riksteaterns Tyst Teater!

 

 

Ja, jag har själv tänkt tanken många gånger. Att förbli evigt ung. Och i dagens värld, där hatisk retorik är en ny norm och vuxenvärlden kryper allt längre ned i åldrarna, är det kanske mer relevant än på länge att återbesöka Peter Pan och de andras värld i ”Landet ingenstans”. I Tyst Teaters pjäs är det inte bara en magisk värld fylld av skojigheter, utan pjäsen tar upp svåra ämnen också. Som exempelvis relationer mellan människor som inte alltid är så enkla att hantera – särskilt för ett barn. Relationer som kanske gör att man helst vill fly, undan verkligheten och in i en egen värld som är lättare att hantera.

Föreställningen är tillgänglig för de flesta! Utan ord och utan tecken får vi följa med in i Peter Pans värld. Denna föreställning regisseras av en mycket spännande person – Ramesh Meyyappan som jag intervjuat. Jag är väldigt nyfiken på hur han tänkt ta sig an pjäsen och hur han ser på Peter Pan ur ett modernt perspektiv. Frågorna och svaren finner ni en bit längre ned!

Som vanligt är det ett antal duktiga och rutinerade personer som står på scenen och gestaltar de olika rollfigurerna. Amina Ouahid, Mette Marqvardsen, Ace Mahbaz och Niklas Älgen Andersson är de skådespelarna vi får nöjet att träffa i Tyst Teaters produktion av Peter Pan. Tillsammans har de varit med i massvis av föreställningar. Amina känner vi igen från ”Superhjältar” och ”Hem” som nyligen varit aktuella. Mette är en veteran som varit aktiv i Tyst Teater sedan 1988. Ace sågs senast i ”Hem”, men har konstnärliga förgreningar i många länder. Niklas, även känd som ”Älgen”, har sina rötter i Stockholms Dramatiska Högskola och har synts i flera produktioner under de senare åren. Tillsammans bildar de en mycket lovande ensamble!

 

Från repetitionerna, vi förväntar oss häftiga scener!

 

Och som vanligt har Tyst Teater en ambitiös turnéplan som gör att de flesta har möjlighet att ta del av föreställningen. Under oktober, november och december turnerar de inte bara i Sverige, utan även i Norge, Finland och Frankrike är tänkta mål för turnén!

Turnéplanen för Peter Pan hittar ni här, och jag hoppas att det finns någonstans i närheten som kan tänkas passa. Ta med vänner, släkt, kompisar, partnern och ungarna och njut av en stunds visuell berättelse. Några av er kanske jag träffar på vid föreställningen i Trollhättan den 15 oktober?

 

Varje konstverk har potential att utvecklas åt det ena hållet, eller andra hållet. Det är svårt att veta från början exakt var idén kommer att sluta, som konkret bild, skulptur eller i detta fallet pjäs. Mycket beror på de inblandade skådespelarna, platserna och andra förutsättningar, men en nyckelperson i allt är alltid regissören. Regissörens konstnärliga vision går som en röd tråd genom allt, och syns i det färdiga verket. Därför blev jag särskilt nyfiken på vem Ramesh Meyyappan var!

Ramesh Meyyappan har varit verksam i över 20 olika länder, både på scenen och bakom scenen som exempelvis regissör. Han har flera gånger vunnit priset för bästa skådespelare i sitt gamla hemland Singapore. Idag utgår han från Glasgow i Skottland, och har faktiskt gästat Sverige med sitt arbete flera gånger förut. Bland annat i Tyst Teaters uppsättning av ”Odyssén”, och senare med sin produktion ”Gin & Tonic & Passing Trains”. Jag passade på att ställa några frågor till honom om hans tankar kring Peter Pan. Intervjun öppnade för djupare tankar kring pjäsen, och regissörens funderingar visar att det finns många fler lager under ytan än man kan tro.

Längst ned finns intervjun återgiven på engelska.

 

 

Ramesh, du har en beundransvärd karriär bakom dig, med influenser från både Singapore och Skottland. Hur kommer det sig att du nu skall regissera Peter Pan i Sverige?

Jag har påverkats starkt av språk och behovet att utforska hur folk kommunicerar med varandra. Önskan att kunna kommunicera på ett sätt som fungerar för alla har alltid varit en stark drivkraft för mig.

När jag upplevt en teaterpjäs, dansuppsättning eller film som har kunnat tala till mig på samma sätt som till personen bredvid mig, även om den personen haft ett annat språk än vad jag har, så har jag fått en stark lust att skapa något precis likadant. Något som kan kommunicera på många olika nivåer, och med folk från alla delar av samhället.

Jag har alltid arbetat visuellt, och har ibland tagit det lite kontroversiella beslutet att inte använda teckenspråk, eftersom min känsla är att det kan verka uteslutande för den publik som inte kan teckna. Att tänka visuellt har gjort att jag tvingats vara innovativ – att utforska olika sätt att förmedla en berättelse helt visuellt har varit både utmanande och belönande.

 

Peter Pan är en historia som är över 100 år gammal. På vilket sätt skulle du säga att den fortfarande är relevant idag, 2019?

Ja, Peter Pan är en klassisk historia – och en som med rätta återkommer i generation efter generation. Sedan J.M. Barrie skrev ursprungsberättelsen har tiden naturligtvis förändrats. Jag tror att varje ny generation som återupplever berättelsen kan ta med sig något nytt från den.

När jag satte mig in i berättelsen och försökte förstå Peter, sympatiserade jag med hans känsla av att bli bortstött från sin mamma. Jag ville utforska den närmre, och känslan av övergivenhet. Däremot ville jag inte mena att han blivit övergiven av sin mamma, men kanske snarare att han sörjer att hon inte finns kvar i hans liv. Att bli övergiven stämmer mer överens med hans morbror. Kanske inte övergiven i ordets sanna definition, men en känsla av en relation som inte fungerar för Peter. Inga starka band eller närhet – en känsla kanske många kanske kan känna igen sig i.

I J.M. Barries ursprungsberättelse hittar vi karaktären Wendy. Jag tvivlar på att särskilt många unga tjejer kan relatera till henne idag, hennes syfte verkar vara att bli kär i Peter. Och när han inte besvarar hennes kärlek nöjer hon sig med att bli en slags modersgestalt som behövs för att städa upp efter honom! Unga flickor idag har mycket mer stärkande förebilder, och de två kvinnliga karaktärerna i vår pjäs är helt jämställda med Peter.

Jag har själv blivit väldigt inspirerad av Greta Thunberg och tyckte att hon skulle bli en suverän inspiration för karaktären Tiger Lily – en stark, intelligent ung kvinna som strävar mot förändring!

 

Finns det något som dagens unga och deras föräldrar kan lära sig av historien om Peter Pan?

Originalberättelsen slog an en ton hos mig. Tiden är väldigt värdefull, liksom familjen. Respektera tiden, använd den klokt och slösa inte bort den. Särskilt viktiga är stunderna med familjen. Älska dina närmaste, man vet aldrig när de inte finns kvar längre. Och kanske ett budskap till barnen: våga drömma, utmana dig själv och tro på den du är och vad du kan åstadkomma. 

 

Föreställningen är helt visuell, utan vare sig ord eller tecken. Vad kan publiken förvänta sig?

Peter Pan är en berättelse för barn i alla åldrar, även för vuxna med barnasinnet kvar. Det är en familjeföreställning! Vi vill att barnen skall uppleva magin, den magi som finns i Landet ingenstans. Vi vill att de skall se sig själv i pjäsen, och känna igen sig i Peter. Även om många barn verkar orädda, känner ju de flesta igen sig i känslor som tvekan och ängslan. Vi vill gärna att barnen skall följa med på Peters resa, förstå honom och känna empati för honom och hans rädsla. Även att se honom överkomma sina tvivel och se hans förvandling när han reser till Landet ingenstans. Detta är ett äventyr – det är magi!

 

Slutligen, vem tycker du skall se Peter Pan när ni nu turnerar runt i Sverige?

Det visuella språket och historieberättandet är fullständigt tillgängligt för alla – ett vackert och visuellt poetiskt språk som kommer att säga massvis utan att använda ett enda ord. Med det sagt är både en hörande och döv publik välkommen till vår förställning – särskilt familjer.

 

 

 

In english:

Ramesh, you have an admirable career behind you, with influences from both Singapore and Scotland. How is it that you are now about to direct the play Peter Pan in Sweden?

Language and having to explore how people communicate has influenced me greatly, the desire to be able to communicate in a universally accessible way has always been the challenge that keeps me going. 

When I’ve been exposed to a piece of theatre, dance or film that has been able to say something to me on the same level as the person sitting beside me (even if their language is different from my own) I wanted to create work that does exactly that – communicate on many levels and to people from all walks of life.

I’ve always worked visually, taking the, at times controversial decision not to sign, my feeling being that this alienates any non-signing audience. Thinking visually is where I’ve had to be innovative – explore ways to tell a story in a purely visual form has proved to be both challenging and rewarding.

Peter Pan is a story that is over 100 years old. In what way would you say it is still relevant today, 2019?

You are right, Peter Pan is a classic story – and as such it is rightly visited time and time again to different generations. Obviously, since the original story was written by J M Barrie, times have changed, indeed for each generation who revisit the story I imagine they take something different from it.

During my research and trying to understand Peter, I felt for his sense of being estranged from his mother – there are more families that this happens to, I wanted to explore that as well as the sense of abandonment. However, I didn’t want to suggest he’d been abandoned by his mother, but rather is grieving her loss in his life, the abandonment happens with his uncle, not so much abandonment but more a sense of a relationship that doesn’t work for him, no bond or closeness – this might be something that is familiar to some.

Also in J M Barrie’s story the character of Wendy, I doubt many young girls would relate to her, whose purpose appears to be to fall in love with Peter and when that fails to content herself with being a mother figure who is needed to clean up for him! Young girls have more empowering role models these days and the two females in our story (Tinkerbell and Tiger Lily) are equal to Peter.

I myself have been inspired by Greta Thunberg and thought she would be a great inspiration for the character of Tiger Lily – a powerful, intelligent young female who wants change…

Is there anything to be learned from the story of Peter Pan, by the youth of today and their parents?

The story from the original spoke clearly to me…time is precious as is family – respect time – use time wisely and don’t waste it especially those moments with family.   Love those that are close…you just never know when they won’t be there.   Also perhaps for children…dare to dream, challenge yourself and believe in who you are and what you can achieve.

The play is completely visual, with no words or signs. Can you tell us something about what the audience can expect?

Peter Pan is for children – of all ages (even the children that lurk within adults) – it is a family show. We want children to experience magic, the magic of Neverland, we’d like them to see themselves there and see something of themselves in Peter. While many children are fearless, most experiences doubt, anxiety – most at least know what it is. We’d like children to go on the journey with Peter – understand and even have empathy for him regarding his fear – his doubt and then see him transform as he travels to Neverland. This is an adventure, this is magic!

Finally, who do you think should go and see the Peter Pan during the tour through Sweden?

The visual language the storytelling is entirely accessible – a beautiful and visually poetic language that will speak volumes without uttering a single word. With that being said, both hearing and deaf audience are welcome to see our play, especially for families.

Lämna ett svar