”Imorgon är jag ledig!” förklarar hon och tittar på mig. Inte med bestämd blick, utan mera frågande. Som för att försäkra sig att jo, så är det väl? Det är Smulan och jag som har diskussionen. Igen. Den senaste gången i raden. De senaste veckorna har hon förklarat att hon vill vara ledig många gånger. Plötsligt vill hon inte till förskolan längre.

 

 

Vi backar bandet. Jag har berättat om det förut. I detta inlägg från april 2018, och sedan i detta inlägg från november 2018. Kort sagt, det blev inte riktigt som vi tänkt oss, eller som vi hoppats på. Möjligheterna att gå på förskola med andra döva barn försvann. Vi fick till en lösning med vår lokala förskola, men den utlovade pedagogen med teckenspråkskompetens var försvunnen vid starten på förskolan. Sjukskriven. Lite diskussioner fram och tillbaka, och så löste förskolechefen det efter bästa förmåga. Och det har blivit bättre. Men det kan aldrig bli helt bra.

Idag går Smulan på förskola nära hemmet. Väldigt nära, vilket är en enorm fördel. Det är en liten förskola med trevliga pedagoger, glada barn och flera eldsjälar. Men. Det saknas något. Teckenspråket. Det finns en person som är väldigt nära Smulan på dagarna, och hon tecknar. Sedan finns det några andra som ansträngt sig särskilt för att lära sig. Och sedan resten, som vill och menar väl, men behöver prioritera alla andra barn och därför inte riktigt hänger med.
Det var de vuxna. Sedan har vi barnen. Nej, inga barn tecknar fullt ut. Visst kan en del barn några tecken och är nyfikna, men det blir ju inte något umgänge på teckenspråk. ”Katt”, ”busa” och ”äpple” är bra tecken, men barn väljer ju i regel den lättaste vägen till kommunikation. Har de talet, använder de talet. De är trots allt barn.

Detta kan ganska naturligt leda till viss frustration hos Smulan. Men hela första året på förskolan har hon älskat att gå dit. Hon har alltid trivs väldigt väl, det har varit fullt ös med lek och stoj. Hon har rentav längtat dit även på helgerna, vilket ju är ett riktigt bra tecken! Hon har knutit starka band med den pedagog som kan teckenspråk, och allt kändes bra.

Men så hände något. Efter sommaren bytte hon avdelning, från småbarnsavdelningen till avdelningen med de större barnen. Barnen som är på en helt annan nivå än småttingarna i sin lek, sitt samspel, sina dagliga rutiner. Och där är hon, utan riktig möjlighet att delta på samma villkor.

Hur mycket det spelar in i hennes nya inställning kan man inte veta helt säkert, men sannolikheten att det är av större betydelse är nog ganska stor. För nu är det väldigt bestämt från hennes sida – hon vill INTE till förskolan! Det är inte något litet försiktigt ”nej” heller, utan som vanligt med Smulan är det ”NEEEEEEEEEJ!!!!” som gäller. Skrik, gråt, dramatik och buller och bång. Dramatik menar jag inte som teatralisk eller något överdrivet, utan bokstavligen. Hon släpper ut alla sina stora, starka känslor ur sin lilla, späda kropp. Och det råder inga tvivel om att hon menar allvar, och det är inte svårt att se hur äkta de känslorna är. Plötsligt sitter hon under bordet igen och gråter. Precis som när hon inte ville ta på sig sina CI, cochleaimplantaten. Detta är inget vi kan rycka på axlarna över.

Detta har pågått i princip sedan starten på förskolan, efter sommarlovet. Det finns något hjärtskärande i hela situationen, i hennes blick, i hennes känsloyttringar. Och vi måste gräva djupare för att försöka hitta orsaken. Om det finns någon enskild, stark orsak vill säga. Frågar man henne så säger hon ja till det mesta som är negativt. Rädsla, oro, sådant som är ord för jobbiga känslor. Negativa känslor. Hon vill hellre vara ledig, vara hemma.

Vi funderar. Och även om språket är stort och viktigt, så finns det ytterligare något annat som ett viktigt lager under detta. Smulan är ju trots allt adopterad. Även om vår familj på fyra bildades när hon var liten, blott femton månader gammal, finns det alltid med oss och henne. Det är en separation, det är ett trauma, det är en stark upplevelse som aldrig försvinner. Det kan dyka upp när man minst anar det, men detta är ett sådant tillfälle där det är rimligt att det dyker upp. Trots att hon redan varit på förskolan en längre tid.
För det är en flytt. Mellan avdelningar, mellan kompisar, mellan personal. Även om de setts varje dag, både inne och ute, även om de lekt och ätit och busat och hoppat och gungat ihop, är det ändå något nytt. Ny krok för hennes kläder, ny plats för samling, och så vidare. Det blir ju, på sätt och vis, en separation. Det skiljer inte så många meter, men det är ändå något nytt.

Nu backar vi. Försöker att hon går färre dagar. Idag hade vi ett möte på förskolan – och det kändes väldigt bra. De tar frågan på stort allvar och har verkligen engagerat sig. Särskilt en pedagog har grottat ned sig och läst på, och verkligen lagt ned tid och energi på att försöka förstå situationen. Där är vi väldigt glada och tacksamma, för vi vet att det inte är någon självklarhet. Nu kommer vi att fortsätta med några åtgärder som vi börjat med på förskolans initiativ, de kommer att göra ytterligare några saker som de tror kan underlätta, och så gör vi en del saker hemifrån. Allt med mixen av kunskap som vi tillsammans har skrapat ihop kring adoption, anknytning, språklöshet och kommunikationssvårigheter och barn i förskolan. Där satt vi, två föräldrar och två erfarna och duktiga pedagoger. Allt med Smulans bästa i tanken. Och jag tror att vi kom fram till mycket positivt!

Detta skulle lika gärna kunna avfärdas med en axelryckning. Jag skulle kunna få samma kommentarer som jag ofta fått, och ofta får. ”Så är det med alla barn!”, ”det går över!”, ”det är en fas som de går igenom”. Ja, jo, kanske. Men kanske inte. Och det är just detta ”kanske” som gör att vi måste tänka till.

Som föräldrar till barn som är adopterade och barn som fått språk senare i livet än alla andra, är det vår skyldighet att ta saker och ting på allvar. Kanske lite oftare än vad många i omgivningen tycker. Vi har ju fått många välmenande kommentarer. Och andra, som att vi daltar med barnen för att de är adopterade. Men, försöker jag påminna mig om emellanåt, det är ju våra barn. Det är vi som är med dem, det är vi som adopterat dem och byggt det band som finns mellan oss idag. Det är vi som ligger vakna på nätterna när det är oroligt, och det är vi som tar emot skratten och gråten och alla andra känslor de över på oss, i hopp om att vi som föräldrar klarar ut dem. Någonstans hoppas jag att omgivningen litar på vår förmåga att bedöma vad som fungerar bäst för just våra barn. Vi står dessutom inte ensamma med frågan, utan har bra stöd omkring oss. Både av vuxna adopterade, unga och vuxna döva, och folk som arbetar med barn på olika sätt.

Men visst väcker det frågor. Skulle hon kunna gå på den där förskolan i Göteborg istället? Där finns ju teckenspråk. Jo, det är sant. Men det är också totalt tre timmar i bil om dagen, medräknat köerna. Ganska mastigt för en fyraåring. Och vore det alls rättvist att rota upp henne och göra det bytet nu, om det är så pass känsligt? Kanske är de bekanta lokalerna, närheten till hemmet, kompisarna och pedagogerna ändå en stabilitet för henne? Eller så flyttar vi omedelbums till Örebro. Men det har ju också sina logistiska hinder. Det behövs boende, nya jobb, flytt av skola för Sockret som numera går i femte klass…

Nästa höst. Då är Smulan planerad att börja på samma skola som sin storasyster. På SPSM-skolan. SOM hon längtar! Det är ett oändligt tjat om det här hemma, särskilt nu. Men även nästa höst är det egentligen för tidigt. Hon skall gå i förskola till höstterminen 2021, men vi har diskuterat möjligheterna för henne att börja i förskoleklass ett år tidigare. Alltså gäller det att hålla ut till juni nästa år. Om jag räknar på fingrarna innebär det ungefär nio månader till. Skulle vi byta förskola eller flytta, hade det ju inte skett på en gång ändå. Kanske mer värt att vänta, eller gå hemma ett tag?

Det var ingen som sade att föräldraskapet skulle bli särskilt enkelt. Och enkelt blev det inte, inte på något sätt. Det har visat sig vara slitigare än vad jag trott och räknat med. Det är det ärliga svaret. Men så ligger jag där och tittar på Smulan när hon somnat. Fyra år och så otroligt viljestark. Hon betyder allt för mig, och det finns inget jag inte skulle göra för henne. Nu ser jag alternativen rada upp sig. Föräldraledighet? Obetald ledighet? Dela på föräldradagarna mellan oss, pussla för att få det att fungera?

Jag skriver inte för att få hjälp med en lösning. Utan snarare för att belysa en situation som kan uppkomma. För vi är inte de första, och verkligen inte de sista. Barn som genomgått en adoption kan se alldeles utmärkt anpassade ut, men rätt som det är kan det dyka upp. Ett sår, ett minne, någon känsla från ett trauma. En separation. Något i själen som barnet själv inte kan beskriva, men som spelar stor roll. Känslor kan röras upp kring platsen där de vistas på dagarna, kring föräldrarna, kring säkerhet och osäkerhet. Kommer mamma och pappa tillbaka? Är detta tryggt? Jag vet inte. Vilka tankar, känslor och funderingar är egentligen logiska och rimliga för någon som är fyra år gammal?

Alla. Alla tankar och funderingar. En fyraårings hjärna lyder inte någon regelbok. Och då gäller det för oss föräldrar och de som finns omkring att dels vara förberedda, och dels tänka så pass brett att man förhoppningsvis kan fånga in de tänkbara scenarion som finns kring barnet. För att ge barnet så bra stöd som möjligt. Nu är vi tacksamma för att förskolan tar detta på allvar, så vi ser ändå ljust på framtiden. Men detta fungerar ändå lite grand som en väckarklocka. Det går aldrig att vara helt avslappnad, tänka att allt är lugnt. Att anknytningen är perfekt, att det där med adoptionen – det behöver vi inte tänka på nu. Tvärtom – som adoptivförälder är det din plikt att vara lite mer på tå, försöka ha lite starkare fingertoppskänsla och ha en ökad beredskap. Det är du skyldig ditt barn.