Språk öppnar relationer – Shukran, ni hao och labas

Jag minns när jag var sex år gammal och började första dagen i fransk skola. Jag kunde i princip inte ett ord franska. Eller jo, ”neuf” kunde jag. Det lät som ”nöff”, som grisar låter. Och det betydde ”nio”. Mer än så kunde jag inte. Därför var det så betydelsefullt med den man som satt med på ett tidigt möte med mig, mina föräldrar och skolan. Jag minns inte varför han kunde det, men han pratade en del svenska. Det måste ha varit en väldigt udda egenskap hos personalen på ecole élémentaire Paul Painlevé, som skolan hette. Men han fanns där som ett stöd, emellanåt. Staden hette Grenoble, och jag var förvirrad.

Den första tiden var jag i en förskoleklass, med barn som var ett år yngre än vad jag var. Där var jag två-tre månader, sedan flyttades jag upp till CE1, första klass. Jag ansågs ha lärt mig franska tillräckligt väl för att delta i den ordinarie undervisningen. Visst, jag hade lärt mig väldigt fort. Språk har jag ganska lätt för. Men jag var naturligtvis långt ifrån fullärd. Den nya klassen blev en annan upplevelse för mig. Tvärs över gårdsplanen, men ändå en helt annan värld. Där fanns inte samma förståelse för den lägre språkliga nivå jag hade, och den förvirring och språkförbistring som ibland kunde uppstå.

Först gick jag fram till katedern en första gång för att fråga fröken något om skolarbetet. Jag satt med en uppgift, men förstod inte riktigt. Hon sade något som jag inte förstod, och skickade tillbaka mig till bänken. Nej, jag kom inte vidare. Behövde hjälp. Gick fram en andra gång. Då blev hon mer irriterad. Sitt nu ned – jag har ju förklarat!
Jag satte mig ned. Funderade. Försökte. Men det gick inte, jag förstod inte. Och om jag är i skolan, då skall jag ju jobba. Eller hur? Efter att ha tagit mod till mig gick jag fram till katedern en tredje gång och bad fröken om hjälp. Men någon hjälp fick jag inte.
Istället fick jag ställa mig i hörnet längst in i klassrummet. Jag fick stå i skamvrå resten av lektionen, och under hela nästa rast. Det var straffet till mig för att jag helt enkelt inte förstod.

Nu är det jag själv som jobbar i skolan. Mitt uppdrag är lite flytande. Förra läsåret hade jag ansvar för en fjärdeklass, nu är jag vikarie med fasta tider varje dag. Men utan fast uppdrag. Ena dagen är alla ordinarie personer på plats, då kan jag agera stöd, eller ägna mig åt lästräning med elever. Andra dagar vikarierar jag i någon klass, allt från förskoleklass till sjätte klass. Och bland dessa klasser, dessa årskurser och dessa barn, finns möjlighet till en väldig massa positiva möten.

Krigen i Syrien och Irak har fått mängder av folk att fly sina hem, och en del av dem har hamnat här i Sverige. Så möter jag barn på min arbetsplats som gått igenom mer än vad något barn någonsin borde ha gjort. Dessa barn finns i de flesta skolor i Sverige idag. Vissa har djupa trauman, andra har inga trauman. Men alla förtjänar ett bra bemötande, och det är jag väldigt glad att de får av personalen på min arbetsplats.
De är dock inte ensamma om att ha ett annat språk, och ha en låg nivå på svenskan. Det finns alla möjliga ursprung på skolorna i landet, och min arbetsplats är inget undantag. Det pratas arabiska förstås, men även kurdiska, persiska, finska, kinesiska och flera andra språk. Språk är en bro mellan människor. Kan man hitta minsta lilla gemensamma nämnare i ett språk, kan man ofta se hur den andres blick ändras något. De liksom skiner upp, känner sig sedda. Därför är det inte fel att kunna ett eller två ord på andra språk. Kiitos, thank you, xiexie, danke, merci och shukran. Det är alla olika sätt att säga ”tack”, finska, engelska, kinesiska, tyska, franska och arabiska. Och idag lärde jag mig något nytt – dekoju.

 

 

Det var en klass jag aldrig varit i förut, som jag fick hoppa in i idag. Det är naturligtvis alltid lite pirrigt, lite nervöst. Vad är det för grupp? Vad tror och tycker de om mig? Kommer allt att gå bra? Kommer de äldre eleverna att respektera mig, kommer de yngre eleverna att sakna sin vanliga lärare? Hittills har det gått bra varje gång. Det är i regel inga problem att etablera en snabb startrelation med eleverna i klassen, både som grupp och som individer. Men idag fick jag en utmaning lite utöver det vanliga.
En tjej i klassen hade kommit till Sverige för inte så länge sedan. Någon sade att hon kom ifrån… vart var det? Lettland? Det var i vart fall inte så mycket svenska hos henne. Men det bästa sättet att lära sig ett språk, är att umgås med andra som använder det språket och ”språkbada”. Likväl kunde jag inte riktigt släppa min nyfikenhet, jag hade inte riktigt lika lätt att nå henne som de andra eleverna. Uppenbarligen, eftersom hon inte förstod så mycket av vad jag sade. Att jag har en skånsk dialekt som hon kanske aldrig hört förut kan ju inte ha förenklat läget.

Efter ett tag gick jag fram till henne och försökte samtala lite. Försöka ta reda på lite mer om henne, vart hon kom ifrån som en början. Men hur jag än försökte, gick det inte. Estland? Estonia? Jag rabblade baltländerna på svenska och engelska. Hon tittade lite oförstående på mig. Hm, detta gick ju inte. Men med telefonen blev det enklare! En snabb bildgoogling på Estlands flagga – nej. Inte den. Lettlands flagga? Nepp. Litauen? Ja, där blev det träff! Hon säger något på vad jag nu förstår är litauiska, och ser glad ut. Jag fattar ingenting, men ler och gör tummen upp åt att det blev rätt. Så fortsätter hon med sitt.

Jag har lite svårt att släppa detta. Det finns i princip noll kommunikation mellan oss i den stunden. Jag börjar märka att hon kan lite svenska ändå, men hon förstår inte mig särskilt väl. Jag vill göra något, bjuda till, öppna upp för lite kontakt.
Då är mobiltelefonen fantastisk igen. Snabbt ut på youtube medan eleverna jobbar, hitta en video med hälsningsfraser (följ denna länk!) och så var jag igång. En snabbkoll på den videon, och så klicka vidare till nästa. Samtidigt skriver jag ned några fraser i videon som kan vara bra att börja med. Sedan går jag tillbaka till tjejen och gör ett nytt försök.

”Labas!” säger jag glatt och ser lite frågande ut. Hon tittar lite konstigt på mig, som om hon funderade på vad som nyss hände. Jag provar igen, och vinkar samtidigt som jag säger det, ”labas!”.
Plötsligt skiner hon upp – det förstod hon! ”Labas” säger hon glatt, och bugar lite grand.

”Labas” betyder hej på litauiska. Vi har nu hälsat på varandra på ett sätt som hon känner igen och är van vid.

Språkförsöket rullar på. ”Dekoju” betyder tack, ”sveikas” betyder hej om man hälsar på en kvinna, tydligen lite artigt om jag tolkar henne rätt. ”Viso” betyder hej då, och ”atleiskete” betyder förlåt. ”Valgite” är att äta, och ”taip” och ”ne” betyder ja och nej. Så långt kom jag med litauiskan idag.

Men någonting hände där, med henne, med mig, och mellan oss. Plötsligt drogs hon lite mer till mig, och ute på rasten kom hon och försökte prata litauiska med mig. Jag förstod nästan ingenting. Vi pratade om vad ”fisk” heter (vilket jag inte minns), och förmodligen försökte hon lära mig att säga ”vi har ätit fisk idag”. Tror jag. Kanske. Jag vet inte säkert. Vi hade roligt i alla fall, och hon skrattade gott åt mina misslyckade försök att uttala det hon sade på rätt vis. Det gick inte alls.

Det jag däremot vet är att detta öppnade den där bron mellan oss. Hon mötte någon som försökte prata med henne på hennes språk. Möta henne där hon var. Och jag har sett reaktionen så många gånger förut. Både på hörande barn, hörselskadade barn och vuxna, och döva. Reaktionen är universell, den är likadan oavsett vem det gäller.
När man möter någon som anstränger sig för att lära sig, för att lämna sin egen bekvämlighet, för att kommunicera inte på deras egna premisser utan just på ens egna, då händer något. Det väcker glädje och nyfikenhet, och det skapar en liten extra dos tillit och känsla av samhörighet. Det är skönt att kunna uttrycka sig på sitt eget språk med någon – även om det så bara är ett eller ett par ord.

Jag har varit där själv som barn, jag har sett det massvis av gånger på mina egna barn, och jag märker det på barnen på min arbetsplats. Språket förenar oss, det skapar broar och kontakter mellan människor.

För mina barn som är döva är teckenspråket deras sätt att kommunicera med andra människor. När någon som inte kan teckna försöker teckna ett eller ett par tecken, då ser jag hur något händer hos mina barn. Det är något glädjande, något som tänds i deras blick. Vetskapen om att personen mitt emot dem ansträngt sig för deras skull, försöker möta dem på deras villkor, och vill visa att det finns en vilja att kommunicera som inte är enkelriktad.

Alla barn förtjänar att känna sig bekväma, var de än är. Just därför är teckenspråket så livsviktigt för barn som använder det. Tänk på det, och tänk på glädjen i ett barns ögon när de känner igen ett ord eller två i en omgivning där de inte förstår så mycket!

 

Lämna ett svar