För två veckor sedan vikarierade jag i en klass som jag undervisat i lite tidigare. Ordinarie lärare var sjuk, och hade skrivit en planering för dagen. En lektion var ett NO-pass med tema hörsel! ”Vad händer om hörseln försvinner? Vad skulle du göra utan hörseln?”

Klassen vet sedan tidigare att jag har barn som är döva. Utanför deras klassrum hänger sedan i fjol en affisch med handalfabetet. Till skillnad från många andra teckningar så har den affischen fått sitta uppe utan att någon är och river ned den eller tar sönder den. Det tycker jag är fint, ett tecken på respekt. 

 

Alla kommer inte att komma ihåg allt. Antagligen är det bara några få som kommer att komma ihåg särskilt mycket i framtiden – men det spelar ingen roll. Här är det inte frågan om kunskapen, utan ATTITYDEN. Förhoppningsvis tänker de till lite i framtiden. Om de stöter på diskriminering, om de kan bli allierade och göra någon skillnad. De kanske de minns den där läraren i mellanstadiet. Och kanske, förhoppningsvis, gjorde jag den dagen någon liten nytta. Jag bekämpar gärna hörselnormen lite grand varje dag. Det var en bra dag.

 

Jag postade ursprungligen detta på Facebook. Kom nämligen att tänka på ett gammalt inlägg här på bloggen, ”Teckenspråk på schemat” som postades ganska precis ett år innan det ovanstående inträffade. En märklig slump. Men en trevlig sådan!