Ikväll har jag varit trollbunden. Av två saker, faktiskt. Den ena var min dotter. Jag tittar åt höger och ser på henne där hon sitter i sätet bredvid mig. Helt uppslukad av det som pågår på scenen framför henne. Hon tittar på den andra saken som trollbundit mig ikväll. Tyst Teaters uppsättning av ”Peter Pan” i Trollhättan!

Konst skall upplevas. Det är något speciellt att ta in ett konstverk med sina egna sinnen, låta det ta kontroll över ens känslor och bilda en egen, unik uppfattning. Att beskriva ett konstverk i ord gör det sällan rättvisa. Men det är just det jag tycker att ”Peter Pan” är – ett konstverk. Jag skall vara noga med att påpeka att jag varken är professionell konstkritiker eller erfaren teaterbesökare. Men trots det, i mitt stilla sinne är detta höjden av teater. Att förmedla ett budskap till åskådarna med enbart kroppen. Ansiktets mimik, kroppens rörelser. För ”Peter Pan” sätts nämligen upp utan något språk alls. Varken talat språk eller teckenspråk. Och där, i det universella kroppsspråkets kommunikation mellan skådespelare och publik, uppstår ett sant konstverk. Detta är Teater. Tyst Teater.

Det hade inte kunnat bli så bra om inte personerna i och runtomkring föreställningen hade varit döva. Jag är övertygad om att det ger gestaltningen av de olika rollfigurerna och handlingen det där lilla extra. När det gäller att sätta upp en föreställning utan språk, där är det en naturlig ”hemmaplan” för de döva skådespelarna och den döva regissören. Allt det som hörande hade haft svårt att sätta sig in i, allt det som hörande hade behövt göra till en del av sin roll, har de döva med sig helt naturligt. Att förmedla sig med mimik och kropp är en vital del av teckenspråket. Det gör att en hörande regissör eller hörande skådespelare sannolikt haft en rejäl utmaning, och fått kämpa väldigt mycket om de skulle nå upp till samma nivå som det jag såg ikväll.

 

 

Efter att jag intervjuat regissören Ramesh Meyyappan i ett tidigare inlägg på bloggen, då blev jag väldigt nyfiken. Med hans bakgrund och skådespelarnas medverkan borde ”Peter Pan” bli något alldeles extra. Han hade en tydlig vision om att modernisera pjäsen. Bland annat genom att inte fokusera på att Peter Pan skall bli ett kärleksobjekt för någon kvinnlig karaktär, utan istället ser vi karaktären Tiger Lily som istället står för styrka, mod och hopp.
På samma vis moderniseras föreställningen till 2019 helt perfekt genom att väva samman miljöförstöring med ondskan som finns med i föreställningen. Det är klart imponerande hur sådana detaljer tar plats helt naturligt i föreställningen, som om de alltid funnits där.

Redan efter några minuter in i föreställningen kommer jag på mig själv med att få tårar i ögonen. Jag blir djupt berörd av den gestaltning som sker mellan Peter Pan och den person som i föreställningen kan vara hans pappa, eller annan fadersfigur. Kontrasten är stor. Peter Pan i sovrummet, svårt att komma till ro. Stark längtan efter det som kan vara hans mamma, vars fotografi han vårdar ömt. Fadersfiguren å andra sidan, en bitter, butter, arg och oförstående person. Mina tårar kommer av mötet mellan dem. Den vuxna mannen vill alls inte förstå barnet. Han visar bara ilska för att barnet inte sover, och visar istället sin styrka genom att hota med fysiskt våld.
Att se Peter Pan rygga och krypa ihop gör mig illa till mods. Det är en verklighet för alldeles för många barn än idag, trots att det sedan decennier är förbjudet att slå sina barn. Det är en av många tolkningar som går att göra av föreställningen – handlar den kanske mer i denna tappning om våld i relationer än om en liten pojkes ovilja att växa upp? Det är en stark sida med föreställningen. Den visar oerhört mycket, men lämnar också mycket öppet för tolkning. Det är upp till dig som åskådare att ta med dig det budskap som känns starkast och viktigast för just dig.

 

 

Hela det kreativa teamet har gjort väldigt väl ifrån sig. Charlie Åström med scenografin och ljusdesignen, Niklas Swanberg som står för musiken, Lars Otterstedt som ansvarat för kostymdesign och Eva Rizell med maskdesign. Regin är fantastisk. Rekvisitan och ljussättning likaså, de visuella knepen de använt sig av gör att pjäsen känns mycket, mycket större än vad den är. Det är en väldigt passande mix av allting som vi får njuta av. Min blick sugs in till scenen och jag har svårt att titta bort. Åter igen något som de döva i teamet haft hela livet på sig att finslipa – inte undra på att resultatet blir så bra. Prestationerna från skådespelarna är precis så bra som man kan förvänta sig av en sådan här uppsättning.
Amina Ouahid ger publiken samma starka karaktär som hon gjort i Tyst Teaters tidigare föreställningar. Jag får nästan upplevelsen av att hennes känslor skall hoppa ur kroppen på henne, hon spelar starkt och mycket övertygande.
Ace Mahbaz är som Peter Pan en bräcklig, hunsad och drömmande pojke vars förvandling vi får följa under en timme och femton minuter. Från början rädd och lite barnslig, växande i styrka till en riktig hjälte, och slutligen mogen och förlåtande. Han gör den rollen väldigt väl!
Niklas ”Älgen” Andersson är fadersfiguren och Kapten Krok. Här hittar jag faktiskt min personliga favorit för kvällen. Alla fyra presterar på topp, men det är något… kusligt, nästan skrämmande, hos Niklas som jag fastnar för. Han är helt perfekt i rollen som fadersfiguren, som blir den karaktär jag fastnar för mest ikväll.
Mette Marqvardsen lyser med sin erfarenhet, både i rollen som den frånvarande mamman till Peter Pan och som pirat. Två totalt olika roller, men hon spelar bägge helt utan att det ser ut som att hon behöver anstränga sig. Mycket imponerande!

Slutligen då. Ramesh Meyyappan har med denna uppsättning av ”Peter Pan” gjort något alldeles lysande. Det som kunde ha varit en föreställning om ”Peter Pan och hans tokiga äventyr” är något helt annorlunda. Det är en berättelse med rädsla, saknad och drömmar. Om ilska, längtan och frihet. Det är känslor av hat, känslor av skräck och känslor av förlåtelse. Istället för en föreställning där Peter Pan är den naturliga mittpunkten, den klara huvudrollen, får vi något annat. En modern tappning av berättelsen med många bottnar och stor bredd. Slutresultatet är en produktion som Tyst Teater kommer att kunna vara stolta över i många, många år framöver.