Idag har jag gjort något nytt. Något skrämmande och sorgligt. Jag har stirrat på slutet av min egen existens. Och försökt komma överens med faktumet att jag en dag skall dö. Idag har jag börjat fylla i Fonus ”Vita Arkivet”, något man kan göra med information och instruktioner om hur man önskar ha sin egen begravning.

Att jag tänker på detta nu, kommer sig av flera skäl. Det har funnits saker i livet den sista tiden som påmint om att livet inte är oändligt. Men i fredags inträffade något som jag tror satte igång något inom mig.
Jag hade varit på utvecklingssamtal på Sockrets skola. På vägen hem fastnade jag i en bilkö. Den rörde sig sakta, sakta, och sedan tog det stopp. Det var rejält stopp. Inte bara den väg jag tänkt köra, utan plötsligt var det köer precis överallt. Det var nästan omöjligt att ta sig hem utan en lång omväg. Anledningen till köerna? En bilolycka. På en väg med hastighetsgräns 70 kilometer i timmen hade en personbil råkat komma över i mötande körfält. Mannen som kom över i mötande körfält frontalkrockade med en lastbil och dog omedelbart.

Så släcktes ett liv på ett ögonblick. Kvar lämnade han antagligen barn, föräldrar, kanske syskon. Arbetskamrater, vänner och bekanta. Alla kommer att bära på sorgen av hans bortgång, vissa kortare, vissa längre, andra för alltid.

Jag har faktiskt haft ”Vita Arkivet” uppe på en flik i mobilens webbläsare ett längre tag. Ett år, eller mer. Jag och P – min fru – har pratat om att fylla i uppgifterna där. Det kan ju underlätta en dag. En dag om hundra år.

Min mamma gick bort i fjol. Det var ett gissningsarbete att fundera ut hur det skulle gå till. Jag och min pappa bestämde i princip på plats på begravningsbyrån. Allt löste sig, det är ju på sätt och vis bara världsliga ting. Den döde är ju död lik förbannat. Men jag skulle önska att mina efterlevande finner någon tröst eller vägledning i någon slags karta och kompass i hur jag önskar ha det. Då slipper man åtminstone gissa, och man behöver heller inte oroa sig för att göra fel. Hur fel det nu kan bli, egentligen.

Memento mori. Latin för ”minns din dödlighet”. Det är ord som påstås ha påmint romerska kejsare om just det, att de var dödliga. Och kanske på så vis framtvinga en viss ödmjukhet.

När jag satt med det Vita Arkivet så ställs det en rad frågor till mig. Vill jag ha borgerlig begravning, eller inom kyrkan? Jordfästning eller kremation? Gravplats? Minneslund? Några särskilda önskemål vid ceremonin? Val av musik? Riktlinjer för blommor, mat och dryck, efterföljande fika? Hur vill jag ha dödsannonsen i tidningen? Finns det något testamente? Något särskilt som är bra att veta om något smycke? Vad vill jag skall ske med mitt husdjur om jag dör? Vem skall få tillgång till dessa uppgifter? Och så vidare. Mycket, mycket information. Jag är inte klar, jag behöver skriva in uppgifter om försäkringar nu. Men alla dessa frågor sätter saker och ting i perspektiv. Eller, snarare, mina svar sätter saker i perspektiv.

Vem lever jag egentligen för? Här sitter jag och tänker till, och allting landar egentligen i en enda sak: mina barn. Jag skall inte gå in på en massa detaljer – det vore väl lite morbidt och konstigt – men någonting blev helt självklart för mig. Jag lever mer för mina barn än vad jag lever för mig själv. Många av de svar jag skriver ned om min begravning handlar om vad som passar bäst för mina barn. Om tillgänglighet. Om att sätta dem och deras behov först, före alla andra. En sak kan jag åtminstone berätta. Ceremonin måste ske på teckenspråk. Det är det enda kravet. Och tolkas till talad svenska. Jag står bara inte ut med tanken på att mina barn skulle sitta på sin pappas begravning och känna att de behöver tolkar för att förstå. Den känslan ger jag hellre till alla hörande. Mina barn skall få det på sitt språk.

Ja, det kanske är en konstig sak att tänka på, tycker du. Kanske. Jag är ju ganska så ung, 37 år gammal. Jag röker inte, dricker inte, ägnar mig inte åt droger eller spel om pengar. Jag är egentligen ganska tråkig som person. Trivs bäst hemma, i lugn och ro. Men lik förbannat… man vet aldrig. Allt kan hända. Och då är det inte fel att stå med lite förberedelser klara, för att bringa lite klarhet i en annars väldigt rörig situation. Ett läge där sorg och förstämning står i första rummet, det är inte det roligaste läget att behöva fundera en massa på detaljerna.

Någonstans visste jag ju att barnen är högst upp på prioriteringslistan. Eller, det är helt självklart. Och har alltid varit det. Men det blev ett intressant kvitto på det idag. När jag inte ens kan sätta mig själv först på min egen begravning. Är det någon gång man får lov att vara huvudperson så är det väl den dagen, inte sant?

Detta är inget jag går och tänker på jämt och ständigt. Det har bara blivit många tankar åt det, lite mörkare, hållet på sista tiden. Och även om det är obehagligt, så skadar det inte att tänka på det. Döden är ju en del av livet, men ännu mer är livet en del av livet. Detta är inte nödvändigtvis muntert, men det är en bra känsla att ha gått igenom lite av det. Och intressant att känna hur mycket jag faktiskt sätter mina barn före mig själv. Jag avslutar så med ett klokt citat av PO Enqvist.

”En dag skall vi dö, men alla andra dagar skall vi leva”