Vissa frågor får jag ofta. Det finns två stycken som har en delad förstaplats. Det är ”är inte teckenspråket internationellt?”, och så frågan i rubriken: ”visste ni om att barnen var döva när ni skulle adoptera dem?”
Nej – teckenspråket är inte internationellt. Så var det avklarat.

Jag tänkte bemöta den andra frågan med lite fler ord och meningar.

Mycket kortfattat så är svaret ”ja”, det visste vi. Men historien bakom är viktig. Det är en historia om förändringar, andra perspektiv och nya sätt att värdera funktion. När jag skriver om det, kommer jag att göra det på ett sätt som kanske kan framstå som både provocerande och… olikt mig. Men det finns orsaker bakom det, bara fortsätt läsa.

När vi först började prata om adoption var jag ganska bestämd. Jag var inte intresserad av att adoptera barn som hade några ”särskilda behov”, det som på engelska kallas ”special needs”. Exakt vad det är, är ibland lite luddigt. Men i allmänhet kan man tänka att ”särskilda behov” är det som kan tänkas ligga utanför det ordinarie föräldraskapet. Barn som har en känd sjukdomsbild eller någon funktionsnedsättning är de klaraste exemplen. Då kan det röra sig om en väldigt stor bredd saker. Allt från att barnet har en dysmeli (att sakna en del av handen, armen, benet eller foten sedan födseln), läpp-käk-gomspalt (LKG), ett hjärtfel (vilket kan vara allt från något pyttelitet och närmast obetydligt till något stort och omfattande) till att barnet kan ha HIV-smitta (vilket idag verkligen inte är en farlig sak med rätt medicinering), en synnedsättning eller hörselnedsättning. Eller dövhet.
Men ett särskilt behov kan också räknas som att det är ett syskonpar eller ett barn som hunnit bli lite äldre. Det är alltså inte helt satt i sten exakt hur det klassificeras. Det finns olika organisationer som har sin styrning från en myndighet, men det finns en väldig massa olika länder som jobbar med adoptionsärenden på olika sätt.

Nåväl. Detta var alltså inte alls intressant för mig. Mest för att jag var nervös, uppskrämd och rädd för det stora ansvar det i allmänhet skulle innebära att faktiskt bli förälder. Det kändes som att själva adoptionen var tillräckligt stor i sig själv, att jag inte skull orka/klara tänka på något mer än det. Men också fanns det en annan del av mig som inte kände att det var riktigt okej att bli förälder till ett ”handikappat barn”. Inte för att det skulle vara pinsamt eller så, men jag sade att ”jag vill bli förälder, och inte vårdare”. Det var ett grovt sätt att se på det, men jag menade att att jag ville tänka på föräldrafrågorna. Inte vårdfrågorna. Idag har det gått runt elva år sedan jag sade det, och jag inser hur mycket mindre jag visste eller hade funderat på de frågorna då. Det känns som en livstid sedan.

 

 

På den tiden såg jag barnets eventuella funktionsnedsättning, sjukdom, funktionsvariation, handikapp – vad det än må kallas – som något som stod framför barnet. Att barnet och barnets särskilda behov var två olika saker som jag var tvungen att förhålla mig till parallellt. Jag ville inte lägga min föräldratid på att springa på sjukhus, jag ville ju bara vara pappa.

Idag inser jag att det är att vara pappa, att springa på sjukhus. Att vara pappa innebär att finnas där för sitt barn, oavsett vad. I synnerhet när ditt barn är ledset, blir rädd eller oroligt. Sjukhusbesök är just en sådan sak. Där och då behövs du som mest. Min syn på vad ett ”särskilt behov” är, har förändrats drastiskt. Totalt.

Idag ser jag adoptionen som ett särskilt behov. Adoptionen innebär en separation från allt som barnet känner igen och vet. Adoptionen är en uppryckning med rötterna från den trygghet som finns. Även om ett barn vuxit upp i en torftig miljö på ett mindre trevligt barnhem, är det ändå en uppryckning. Även om barnet kommer till det mest älskande, pedagogiska hemmet i världen, är det alltjämt en omställning för barnet.
Under sin livstid funderar och grunnar vi alla på vem vi är, var vi kommit ifrån, och varför. För en adopterad person kan de frågorna bli mycket, mycket större än vi som föräldrar tror. Det kan bli turbulenta känslostormar, det kan bli ifrågasättanden och bråk. Något vi som föräldrar måste vara någorlunda redo för, och kunna hantera med kärlek, förståelse och respekt för individens känslor, upplevelser och önskan.

Om det då är en adopterad person som råkar sakna en lillfinger så kanske det inte spelar så våldsamt stor roll för hur personen känner inför sin upplevda rotlöshet, separationerna, längtan och hålet i bröstet som vuxit sig större under åren. Då är adoptionen ett långt mycket större ”särskilt behov” för den personen än lillfingret som aldrig funnits där.

Ja, från början var min inställning helt klar. Nej till barn med särskilda behov. Jag ville hellre stå i kö längre och få ett ”friskt” barn (hur galet det än ser ut när jag skriver det idag). Men den inställningen skulle inte vara så hemskt länge.

Tre år senare, 2011, hade vi hunnit vänta i tre år och flytta nästan tjugo mil bort till en ny kommun. Väntan och längtan på att bli föräldrar hade slitit på oss. Min fru pratade emellanåt om barn som fanns tillgängliga för intresseanmälan på adoptionsorganisationens sida ”Barn söker familj”. Där fanns information om barn som hade visat sig vara svåra att hitta intresserade föräldrakandidater till. Då lades det ut information på den sidan, så att fler skulle se och kanske bli intresserade. Ibland fanns det en bild, ibland inte. Kortare information. Hon nämnde något barn emellanåt, lite för att se om jag blev intresserad. Men jag sköt det alltid ifrån mig. Ville inte känna efter på riktigt. Kanske var jag rädd att fastna, att faktiskt få någon känsla för något barn.

En kväll vände det. Hon visade en bild på en flicka. Och som alla små barn så var även den här flickan bedårande söt. Barn är ju liksom det, söta. Och har man gått sedan 2006 och tänkt på föräldraskap så är det ganska lätt att starta ett intresse när man ser en bild på ett barn som finns i ett adoptionssammanhang. Jag blev först avvaktande som vanligt, ville inte riktigt prata så mycket om det. Men bilden fanns kvar i min hjärna. Min fru berättade mer. Oundvikligen blev jag mer och mer intresserad. Och så frågade jag ”varför”, varför finns hon på ”Barn söker familj”?
Då gjorde hon det, min fru. Zoomade ut på bilden så att jag fick se det. Flickan hade en dysmeliskada på ena armen, hon saknade ena handen. Ett tydligt ”särskilt behov”, precis det jag varit så vansinnigt rädd för tidigare. Att bli förälder till ett barn med ett synligt handikapp. Det var otänkbart.

Men där var hon ju. En flicka av kött och blod, ett barn som existerade på riktigt.

Hon känner glädje. Hon känner sorg. Hon känner längtan. Hon vill säkert ha mer tårta, vill inte äta broccoli, hon vill busa och leka. Hon skulle säkert skratta om jag lyfte upp henne i luften och snurrade runt med henne. Hon skulle gråta och vilja bli tröstad när hon ramlat. Hon skulle säkert sura när det var dags att borsta tänderna. Hon skulle växa upp och bli kär, få sitt hjärta krossat, och så småningom flytta hemifrån. Det skulle hon göra med två händer, eller med en hand.

Plötsligt insåg jag det. Det där med handen spelade ingen roll. Hon är ett barn som många andra.

Den tjejen lärde mig så mycket, så mycket. Utan att jag någonsin träffat henne har hon förvandlat mig som person. För det blev inget av med den adoptionen. Vi anmälde intresse, blev utvalda, skickade papper, sedan lades det hela ned efter nio månaders väntan. Det hade inte med oss eller adoptionsorganisationen att göra, utan det var något i det land hon bodde i som spelade in. Jag vill tro att den flickan har det bra idag. Landet var Colombia, och därför blev vår första adoption också från Colombia eftersom vi hade kvar våra papper där. Det blev alltså inte av att åka till Etiopien som vi tidigare funderat på.

Vi väntade och väntade. Plötsligt, en kall dag, kom ett mail. Det fanns en flicka i Colombia. Fyra år gammal. Hon hade en hörselnedsättning på ena örat. Kunde det vara en matchning vi var intresserade av att veta mer om? Det är aldrig ett klart beslut på telefon, utan man får alltid tänka och läsa mer. Men JA, absolut!

Det fanns något nytt här som jag inte förväntat mig. Nej, inte hörselnedsättningen, utan åldern. Jag blev uppspelt, överlycklig, men också helt ställd. Hur stora är fyraåringar? Vad gör de för något? Vad gillar de? Den kvällen satt jag på youtube och sökte videor på kalas för fyraåringar.

Ja, en hörselnedsättning. Men det var ju ingen fara, tänkte jag. Det löser man snabbt. Det finns ju hörapparater. Klick-klick, så är det fixat. Inga problem. Så mycket kunskap hade jag om hörselnedsättningar, alltså egentligen ingen alls.
Men vi började så småningom att förbereda oss. Funderade på hur vi kunde göra för att underlätta övergången för den här tjejen från Colombia till Sverige. Vi gick en kurs i spanska där vi sänkte medelåldern med åtminstone 30 år. Letade, diskuterade och tog in erfarenheter från andra adoptivfamiljer. Tittade på boende på plats, läste på och funderade.

Efter ett tag fick vi ta del av lite mer dokumentation. Där beskrevs situationen på ett annat sätt. ”Flickan reagerar inte på något ljud”. Ungefär så stod det i papperna. Min fru konstaterade med lugn: ”Vi skall nog utgå från att hon är döv om det står på det viset”.
Mitt hjärta sjönk i bröstkorgen. Jag blev livrädd. DÖV? Va, nej, vänta nu! Detta var ju mer än jag någonsin tänkt mig tidigare! Ett barn med hörapparat, visst, men en döv dotter? Hur.. va… nej, det går väl inte! Jag fick lite panik. Men i sin klokhet sade min fru ifrån. På skarpen. Nu är det inte tid att hålla på och vela, bli osäker. Skall vi göra detta eller inte?

Jag tänkte efter på alla de gånger som hon varit långt före mig i alla beslut och processer, både praktiskt och känslomässigt. Hon hade alltid, alltid gått före mig. Jag hade alltid följt efter henne en bit bakom, en bit efter. Och det hade alltid blivit bra. Så jag valde att helt enkelt lita på henne där. Det fanns ingen tid att fundera på.
Okej – ett dövt barn! Det var ju något helt annat, visade det sig. Vi bytte inriktning från spanska till svenskt teckenspråk. Min fru fixade in oss på en nybörjarkurs för föräldrar, trots att vi inte ens var föräldrar. På något vis gick det ändå. Och plötsligt skulle jag förbereda mig på att använda min händer för att kommunicera med mitt framtida barn. En helt ny inriktning i livet.

Vi visste helt enkelt inte. Antagligen var hon döv. Kanske var hon inte döv. Kanske hörde hon inte så bra utan hörapparat, eller så var det kanske något som kunde opereras? Kanske kunde hon få cochleaimplantat? Det fanns inget helt garanterat. Så vi ställde in oss på helt döv, och så skulle vi ta det som det var när vi väl träffade henne.

Hon var ju helt döv. Men vi var beredda. Med teckenspråk, pedagogiskt material och nyfikenhet fick vi det att fungera. Hon var törstig på kommunikation och lärde sig fort. Det var helt ärligt fantastiskt att bli pappa till ett dövt barn. Att se ett barn få en kommunikation, kunna uttrycka sina känslor och önskemål, det är det absolut bästa som finns. Och det har mycket tydligt satt sina spår i mig. Om jag får en möjlighet att bidra till barns möjlighet till språk, kommunikation och teckenspråk så tar jag den möjligheten alla gånger. Jag vet hur mycket det utvecklat mig själv, mina barn och min familj. Och jag vet idag ganska väl hur det kan vara att växa upp utan språk.

 

 

Direkt när vi kommit hem från Colombia visste vi. Vi ville ha ett syskon, ett dövt syskon. När vi efter något år kontaktade en annan adoptionsorganisation, den gången Barnens Vänner, var vårt samtal kanske lite konstigt. Vi ville adoptera ett barn. Åldern var vi inte så knussliga med. Om barnet skulle ha något särskilt behov så spelade det inte någon direkt roll heller. Men vi hade ett ”krav” – vi ville absolut adoptera ett dövt barn! Allt annat var mindre viktigt.

Tanken var lika enkel som självklar. Vi ville ha två syskon som helt kunde identifiera sig med varandra. Vi ville inte ha två barn med olika val av kommunikation, eftersom det talade språket då skulle vara exkluderande för det ena barnet. Tanken på att sitta vid middagsbordet och prata (för att lära det ena barnet talad svenska) och sedan bara tolka eller sammanfatta till storasyster, det var ingen trevlig tanke. Nej, vi ville ha två barn som hade en språklig och kulturell sammanhållning. En delad identitet. En stolt, stark, Döv identitet.

Det visade sig att vår förfrågan var, om inte unik, så i alla fall väldigt ovanlig. Jag läste någonstans att det inte var så vanligt att hörande var intresserade av att adoptera döva barn. Och det är förbaskat sorgligt tycker jag. För jag ser inte ens dövheten som ett ”särskilt behov” idag. Det är ett annat språk, helt enkelt. Om det är några brister eller hinder, så ligger de hos omgivningen. Inte barnet. Jag är stenhårt övertygad om detta. Visst, det kanske är idealistiskt, men så är det. För det är inget fel på mina barn. De har ett visuellt, rikt, underbart språk.

De hör inte dig. Men du ser inte dem. Era språk går om varandra. Deras tecknade språk är inte mer värt än ditt talade språk, och ditt talade språk är inte mer värt än deras tecknade språk.

En matchning hittades. Det blev Smulan, lillasyster. Vi fick veta att det fanns ett barn. Inte en pojke eller flicka. Ingen ålder. Ingen information annat än att det gällde Taiwan, ett litet barn, och att barnet var dövt.
JA! sade vi. Även då fick vi läsa på mer först, men det behövdes inte.

Vi blev föräldrar två gånger. Två gånger till döva barn. Två gånger till fantastiska barn. Ett barn som är praktiskt, spralligt, älskar att meka och snickra och greja. Ett annat barn som är estetiskt, med oslagbart rik fantasi och ett djup som vi bara börjat utforska. Två helt underbara barn, visuella barn, starka barn som är trygga och bekväma i sig själva. De är Döva med stort D. Deras dövhet ligger bortom hörseln, den sitter i identiteten, kommunikationen, stoltheten i sin kulturella tillhörighet. Dövheten är en självklarhet för dem, en styrka och något att vara stolt över.

Det korta svaret är: Vi visste inte med säkerhet att vårt första barn var dövt. Men det var ta mig tusan det bästa som någonsin hänt oss.