”Har du lagt ned bloggandet?” undrar någon. ”Det var ett tag sedan du publicerade något nu!” påpekar en annan.

Japp. Det var länge sedan. Över två månader sedan.

I somras tog jag över stafettpinnen för att jobba för tillgänglighet. Tillsammans med tre fantastiska kvinnor administrerade jag en grupp som engagerade tusentals personer, och samordnade omkring 70 frivilliga. Syftet var att göra Sommar i P1:s populära ”sommarpratare” tillgängliga på skriven svenska, och på teckenspråk. Målgruppen? Sveriges döva, dövblinda och hörselskadade.

Jag skrev om det i förra inlägget, i början av juli. Det hittar du här.

Vi har nått mycket längre än vad jag trodde. Via konstruktiva samtal har vi nått fram. Sveriges Radio kommer under hösten att dra igång ett pilotprojekt för att försöka hitta fram till en bra modell för transkribering. Detta kan du läsa mer om här, på deras blogg. En fantastisk utveckling och en vinst för tillgängligheten!

Det var en av anledningarna till att det ekat tomt här under sommaren.

Är det någon som sagt att livet snurrar fortare när man blir lite äldre? Det kanske hör till. Smulan, vår kära viljestarka femåring, har börjat på SPSM-skola. Teckenspråk hela dagarna. Mer om det i något kommande inlägg, tror jag. Det frigör ju lite tid på ett sätt, men kräver också en del från oss som föräldrar. Av mig som pappa.

Jag har försökt att tagga ned lite under sommaren. Släppa pressen. Bloggen har varit en sådan icke-livsnödvändig grej som jag känt att jag kunnat lägga på is ett litet tag. Hellre lägga tid på annat. Plocka blåbär på dagarna, umgås med familjen, spela datorspel på kvällarna. Förströelse. Koppla bort.

För snart två år sedan kände jag den där berömda väggen komma närmre mig. Och jag drog i bromsen direkt. Det fungerade, men det tog lång tid för verkligheten att lugna ned sig. Efter det lovade jag mig själv att inte låta det gå lika långt. Det är ytterligare en anledning till torkan på bloggfronten.

Det skall vara roligt att skriva också. Kännas produktivt, konstruktivt. Jag har under många år haft devisen att jag inte skall skriva bara för att fylla en sida med ord. Utan att det jag skriver skall ha någon mening, ett syfte.

En del av det syftet, ett av de ämnen jag tidigare har tagit upp, har jag backat från under de senare åren. Adoption. Idag är det på vissa håll ett brännande aktuellt ämne. Och debatten kan vara lika brännande. Hätsk. Ett antal själar brinner lika hett för att bygga broar, skapa förståelse och forma en gemenskap. Jag beundrar det. Men jag undrar samtidigt om det går just nu. Det som tidigare kunnat skapa debatt, kan idag allt oftare skapa drev. Det som tidigare inneburit ett ifrågasättande, blir oftare till avståndstagande, uthängning och avsky.

Under de gångna åren har jag noterat många tidigare så flitiga debattörer istället välja att sakta tystna. Det är ledsamt att bevittna. Adoptionerna har gått stadigt nedåt under åren, och är nu nere på en jämförelsevis väldigt låg nivå.

Behovet av en nyanserad diskussion kvarstår dock. Ämnen som rasism, identitet, återresor, röttersökande, svenskhet, namn, adoptionsprocessen, föräldraskapet och mycket mer, de behöver avhandlas. Av en mängd olika röster, infallsvinklar och tankesätt. Men debattklimatet är hårt, hårdare än någonsin. Och en och en tystnar. Nu skriver jag något om det här, men mer som en metakommentar. Nåväl.

Ja, tiderna förändras. På många vis! Under våren och sommaren har jag kunnat njuta av en trädgård, en tomt, en skog och en natur som sträcker sig både kilometer och mil omkring. Coronavåren och -sommaren har varit många saker. Skrämmande, underlig, allvarsam, förvirrande och på vissa sätt behaglig. Det finns naturligtvis inget behagligt i de många sjuka och döda i den sjukdom som omkullkastat nästintill allt vi sett och trott oss veta. Men lugnet som kommit med den nya, coronaanpassade verkligheten, det lugnet har jag uppskattat. Följt myndigheternas presskonferens, förundrat över Anders Tegnells ständiga lugn. Blickat ut över världen och tänkt många tankar, med starka hopp om samarbete över länder och mellan människor.

Och så framtiden då. Imorgon börjar jag på ett nytt jobb. Det är med nästan överskådlig spänning jag gör det. Jag såg drömjobbet utannonseras och tänkte ”det där har jag väl aldrig någon chans till”. Även om det låg både inom intresset, erfarenheten och kompetensen. Men jag tog mod till mig och sökte. Efter en rekryteringsprocess med distansintervju och arbetsprov stod beslutet klart. Det landade på mig! Helt otroligt. Jag svävar fortfarande på små rosa moln. Det kommer också att kräva uppmärksamhet, skärpa, engagemang… och tid. Tid. Denna tid.

Jag har ingen röd tråd i detta inlägg. Inget fram, inget bak. Bara en serie staplade förklaringar och illa täckta ursäkter till varför det varit så stilla här under de senaste månaderna. Jag funderade på om jag skulle lägga ned helt, men så tyckte någon vars åsikt jag verkligen värderar högt att ”det är fortfarande en viktig plattform”. Och även om jag efter många år alltjämt tycker det är märkligt att så många verkar läsa mitt svammel, så värderar jag hennes åsikt. Bloggen får väl hänga med ett tag till. Kanske kommer det ett uppsving. Jag hoppas lite på det själv i alla fall.

Ta hand om er där ute. Jag tänker ofta på er och hoppas att ni har det bra.