Jag brukar säga att hösten är min favoritårstid. Det finns få saker som är vackrare och härligare än en krispig oktoberdag, strax innan löven faller. En helgdag då det är vindstilla, bara några få plusgrader, himlen är helt blå och solen värmer. Det är helt perfekt. En sådan dag påminner om det bästa av två världar samtidigt. Sommarens lata dagar kombineras med den stundande mörka säsongen, julmat och tända brasor.

Men i år är det lite annorlunda. Nu har plötsligt våren seglat upp på första plats på årstidernas topplista. När den sista tjällossningen ägt rum, den kvardröjande sista snön definitivt smält bort och det börjar sticka upp små blommor här och var. Bärbuskarna börjar få knoppar och gräset börjar växa.

På något vis är det väl symptomatiskt för hur livet är just nu. Det är kort sagt mycket nu. Rekommendation om avlastning, omeprazol för stressmage och taskigt med sömn. Hösten och vintern har varit hektiska på många sätt. Det är mycket med bägge barnen, på olika vis. Jag får berätta mer om det någon annan gång, just nu är det inte läge. Men livet är för stunden lite för tufft för att vi skall orka med i längden. Vi har lyckats hitta våra säkerhetsventiler där trycket kan pysa ut när det blir för mycket. På sikt kommer vi att få det lättare. Nu är det en period som är både hektisk och svår. Det är väldigt mycket grubblerier om framtiden, både på lång och kort sikt.

Mitt i allt det kommer våren. Ytterst välkommet. Det är en påminnelse om att det kalla och karga sakta men säkert förvandlas till något annat. Något varmare, livgivande. Precis som våren bringar med sig blad på träden och den första honungen i mina bikupor, kommer pusselbitarna i våra liv att falla på plats. Inte över en natt, men mer och mer för varje vecka och månad som går.

Idag hade vi ett möte på Sahlgrenska. Det gick mycket bra, vi möttes av både uppmuntran och förståelse. Något som satt extra bra just nu. Känslan i bilen på väg hem var den av optimism. Även det satt extra bra just nu.
Valet att låta operera Smulan med cochleaimplantat var svårt, och vi möter ifrågasättande attityder från olika håll. Dels från de som tycker att beslutet var onödigt, att hon inte borde ha implantaten. Och från de som anser att teckenspråk inte behövs när ett barn har cochleaimplantat. Att hörsel och tal går före allt.

Det är en komplicerad fråga. Det finns inga solklara svar. Men det bästa svaret för oss är det jag skrivit om förut. Cochleaimplantaten är för oss ett komplement. Smulans första språk är teckenspråk. Hon är otroligt kommunikativ, hon snappar upp tecken väldigt fort. Både genom att härma och bara att observera. Som komplement till detta har hon cochleaimplantaten. Därigenom lär hon sig att höra och tala. Hon är nyfiken på ljud, hon förstår ganska mycket av det vi säger (uppfattar vi, säkert som en kombination av kroppsspråk, tonläge och ansiktsuttryck) och experimenterar väldigt mycket med sina röstresurser.
Men att bara köra på tal och hörsel? Möj. Alltså, det går inte. Inte i ett hushåll med en pi döv tjej som Sockret.  Hur som helst mötte vi idag den attityd vi oftast får från vården. Förstående, uppmuntrande och positiva signaler.

 

Under eftermiddagen visade vårdagen upp sig från sin bästa sida. När vi ätit middag gick jag, Sockret och Smulan ut till studsmattan och lekte. Till skillnad från förr, när det bara var jag och Sockret, kunde jag ta rollen som betraktare idag. Sockret och Smulan har vant sig mer och mer vid varandra i leken, eller snarare har Sockret börjat acceptera sin lillasysters ”intrång” på sitt revir allt mer. Nu kunde jag leende se på när mina bägge döttrar hoppade, studsade, trillade, kastade sig över varandra och skrattade tills de kiknade. En fantastisk känsla som jag kommer att leva på länge.

 

 

När jag låg där på studsmattan och tittade på mina tjejer, fick jag en känsla. För ett litet ögonblick var allting bra. Solen sken, fåglarna kvittrade omkring mig. Barnen lekte och skrattade. Ingen grät, ingen var arg. Ingen av oss var sjuk, alla var mätta och glada. All oro kring barnen, framtiden, boendet, jobbet och allt annat… det bara upphörde att finnas till. Under någon minut så var livet precis så härligt som man vill att det skall vara, men aldrig riktigt är.

Kalla det mindfulness, meditation eller vad som helst. En stunds transcendens, upphöjande bortom bekymren. Känslan av att allt kommer att lösa sig, allt kommer att bli bra.  Det var otroligt skönt att bara stanna till en stund. Låta allting bara försvinna och befinna sig i nuet, om än för bara någon minut. Det skulle jag gärna ta mer av.

 

 

Avslutningsvis, två saker.

Ett. Jag är ledsen för att jag inte hört av mig till er på ett tag. Tiden har helt enkelt inte riktigt funnits till för att skriva. Sedan finns det tillfällen i livet då jag kanske vill skriva något, men väljer att hoppa över det.
Med det sagt, jag planerar en serie inlägg om våra hjälpmedel. Alltså de redskap vi använder i vardagen för att underlätta för barnen, särskilt Sockret. Vår veckotavla, AKK-pärm, och så vidare. Kanske kan det ge något tips till någon?

Två. Mitt beslut att inte fortsätta mitt vikariat på jobbet ter sig allt mer spännande och skrämmande. Jag hade ju sökt två jobb. Ett var det drygt sjuttio sökande på, och jag kom in på intervju i konkurrens med tre andra. Någon annan fick dock tjänsten. Har sökt ett till som jag inte hört något ifrån ännu.
Men min tanke är att försöka mig på livet som egenföretagare. Jag har möjlighet att frilansa som skribent på ett sätt som ser ut att täcka kostnaderna här hemma. Men livrem och hängslen är ju aldrig fel. Därför slänger jag ut en liten krok. Om det är någon som läser min blogg och skulle vara intresserad av en föreläsning – hör av er! hej@babito.se