”Modig, jag!”

En veckas oro och fundering är kommen till ända. Vi är på plats på DHB Riks sommarläger och allt har gått bra. Långt, långt över våra vildaste förhoppningar!

Att åka på läger kan vara pirrigt för vem som helst. Alla grundläggande behov ruckas på en aning. Var skall vi sova, hur blir det maten, vem kommer att vara där? Vi som är vuxna har vant oss. Det löser sig alltid på något vis. Efter att ha åkt på aktiviteter ett flertal gånger säger vår logik att: det kommer att finnas sängar, toaletter, mat och annat som vi verkligen behöver. Det kommer att bli trevligt, det kommer att bli lärorikt.

 

 

Men om man inte är vuxen då? Om man är ett barn? Om man dessutom har ett lite extra stort behov av tydlighet, är lite extra orolig i själen och har ett stort behov av att hålla sig nära föräldrarna? Ja, då kan det naturligtvis bli rätt så pirrigt.
Därför har vi haft en klump i magen inför detta läger. Inte för oss själva, utan för barnens del. Smulan och Sockret, hur kommer de att ta detta? Vi skall vara borta i en vecka, längre än någon tidigare bortavistelse.

Under dagtid skall vi vuxna delta i teckenspråksundervisning och gå på föreläsningar. Barnen delas in i grupper efter ålder och ses efter av duktiga barnledare. Miljön är teckenspråkig, vilket har fått upp våra förhoppningar. Men vi vet av erfarenhet att en kortare inskolning är omöjligt. Smulan har bara nyligen börjat acceptera att vara hos moster eller mormor en kort stund medan vi föräldrar gör något annat utanför synhåll, och Sockrets ovilja och nervositet inför nya miljöer och människor kvarstår. Måndag anländer vi. Tisdag och onsdag är det teckenspråksundervisning. På torsdag är det utflyktsdag för hela familjen. Vi diskuterade hemma; i allra bästa fall kanske vi kan lämna dem till barnledarna på fredag och lördag, föreläsningsdagarna. I allra BÄSTA fall. Annars hade vi delat upp oss.

Idag var det då måndag och gruppindelning. Att sätta Sockret i gruppen med 8-9 åringar hon aldrig hade träffat kändes långt bort, åtminstone utan sällskap av någon av oss. Att lämna Smulan själv kändes inte heller helt rätt. Hon har en tendens att börja tjuta om vi bara går någon meter bort. Okej, lösningen blev så här. Sockret och Smulan får vara i samma grupp, för 2-3 åringar. En av oss föräldrar hänger med som trygghet. Efter några dagar kanske vi kan backa. Förhoppningsvis.

Så satt vi då där i den stora salen, med alla vuxna och alla barn. Sockret deklarerade mycket tydligt att nej, hon ville då rakt INTE följa med till någon grupp med okända människor. Absolut inte. Det hade vi diskuterat flera gånger tidigare med henne, att hon inte skulle vara själv om hon inte ville utan att mamma eller pappa hela tiden skulle vara med. Okej, som tänkt och planerat. Inga problem. När gruppen småbarn räknades upp och skulle hänga med barnledarna, tog P med sig barnen och hängde med. Till Sockrets lättnad. Tryggheten väger tungt.

Själv satt jag kvar. Jag lyssnade till genomgången av DHB:s historia, lite om veckans aktiviteter och sedan gruppindelningen för oss vuxna. När det blev dags för mig, traskade jag iväg med min grupp. Till bortre änden av den stora byggnaden, upp för ett par trappor, till ett rum allra längst bort. Vi bekantar oss med varandra. Tecknar på och börjar presentera oss själva.

Plötsligt är det någon som tecknar till mig, ”där kommer din fru”. Jag vänder mig om och känner mig lika chockad som vore det den gamle Ukrainske stavhopparen Sergej Bubka som kom in i lokalen. Vad tusan gör min fru här – utan barnen?!
Jodå! Efter någon timme hade isen smält. Bägge barn hade fattat tycke för barnledarna och gruppen. I synnerhet barnledarna. Det hade varit lite oroligt och ängsligt, men P hade ändå fattat beslutet att backa från gruppen. Barnledarna hade lyckats etablera så pass bra kontakt med dem på den korta tiden. Och det hade fungerat! Lite gnissel, men när hon väl gått ifrån gruppen hade det varit okej.

Helt otroligt. Vi kunde inte tro det, någon av oss. Men förutom att det var väldigt duktiga barnledare, vad tror ni nyckeln till framgång var? Nej, inte mjukglass. Teckenspråk! Det språk bägge barn kan bäst och är mest bekväma med. De förstår, och kan göra sig förstådda. Detta är deras hemmiljö, rent kommunikationsmässigt. Visst är det folk de aldrig träffat förut, men det är folk som de för ovanlighetens skull kan göra sig förstådda med.
En fantastisk upplevelse, både för barnen och för oss föräldrar. En mycket stor lättnad. Vi kunde ägna oss åt våra uppgifter som vuxna, sitta med och lära oss. Hämta fika, fortsätta teckna. I lugn och ro.

Plötsligt blev klockan 16:30. Dags att runda av och hämta upp barnen.

Vi promenerar ut på gräsmattan där barnen fortfarande springer runt och leker. Då får Sockret syn på P och springer rakt emot henne. Det första hon tecknar med ett leende på läpparna: ”Modig, jag!”.

Älskade barn. Det betyder så otroligt mycket att se henne våga. Våga vara sig själv, våga ta plats, våga sträcka ut en hand och känna att någon tar emot den. Någon som inte är mamma eller pappa. Det är fullkomligt solklart varför det funkat så bra. Det absolut viktigaste – teckenspråket. Döva eller fullt teckenspråkiga barnledare. Unga killar och tjejer som tecknar på så händerna glöder. Som barnen kan känna sig trygga med och sätta sin tillit till.

Resten av kvällen fortsatte i samma tema. Främlingar kom fram och frågade vad Sockret hette. Och hon svarade själv, genom att bokstavera sitt namn och berätta om sitt persontecken.
Det kanske låter basalt och ointressant, men för vår situation och för henne så är det ett enormt gott betyg. Det berättar så mycket om hur snabbt hon gör sig bekväm och känner sig trygg – när språket finns där.

”Modig, jag!” – det finaste på bra länge!

Lämna ett svar