Den 8 mars var det den internationella kvinnodagen världen över. Det var – trots vad många män tror – inte en dag då män skall gratulera kvinnorna. Eller köpa blommor till dem. Eller dra grabbiga skämt om att ”resten av årets dagar är ju våra, så nu kan ni väl få ha en dag ni med”. Nej, den 8 mars är en dag då vi borde titta kritiskt på vår omgivning, på oss själva och kanske rentav på varandra. Hur ser situationen ut 2018 för alla flickor, tjejer, kvinnor, tanter och gummor runtom i världen? Jag tänkte ta upp ett kritiskt perspektiv på mig själv, eftersom jag inte kan förändra så mycket mer än så.

För jag är nämligen en typisk pappafeminist. Vilket inte är något smickrande, har jag förstått de senare åren. Begreppet ”pappafeminist” används ibland nedsättande om en kille eller man vars insyn i feminismen kommit för sent, först när han blivit pappa till en eller flera döttrar. Det var ett av 2016 års nyord. En pappafeminist blir förbannad på ojämställdheten när han upplever en orättvis värld genom sin dotters ögon. Nu har jag förvisso varit intresserad av jämställdhetsfrågor i fler år än vad jag varit förälder, men många frågor ser jag ut ett annat ljus när jag nu är pappa till två flickor. Två flickor som skall ge sig ut i världen själva så småningom.

På ett vis vill jag nu stanna upp och tacka Harvey Weinstein. Det är mannen som helt ofrivilligt banade vägen för en flodvåg, en ny rörelse, en revolution. I oktober 2017 började rapporteringen om kvinnor som berättade om hur han betett sig som ett riktigt svin mot kvinnor i flera decennier. Historierna om sexuellt utnyttjande och andra vidrigheter gav upphov till hashtaggen #metoo, som ingen kan ha missat vid det här laget. En efter en berättade kvinnor om sina erfarenheter. Det var inte bara Weinsteins offer som trädde fram, snart gjorde alla andra det också. Nästan varenda kvinnlig vän jag har på Facebook skrev en egen status där hon berättade om sina erfarenheter. Hårresande, hemska berättelser. Eller lite mildare, vardagliga händelser som när de lades ihop med alla andras erfarenheter visade ett lika tydligt som skrämmande mönster. Är det så här det är? Jämt? Går verkligen så många kvinnor igenom detta?

Svaret var, deprimerande nog, ja. Det var ett problem i en så stor omfattning av man bara kunde häpna. Efter ett tag började de mer organiserade uppropen dyka upp. Ett efter ett, nya hashtags, nya namn, långa rader av kvinnor som bar vittnesbörd och skrev under på en gemensam önskan – att det skall räcka nu. Dövrörelsens upprop hette #slådövörattill och berättade om liknande hemska händelser som andra kvinnor gjort.

Deras första krav på listan satte fingret på en öm punkt – samhället ger inte likvärdiga möjligheter till alla.

Det ska finnas tillgång till likvärdig psykiatri, vård och stöd på svenskt teckenspråk i hela landet – hjälpen får inte bero på var i landet en bor.

Nog verkar det vara en självklarhet? Visst, kanske det. Men sanningen är något helt annat. Det är alldeles för få ställen som erbjuder tillräcklig hjälp på teckenspråk. Knappt någon alls, enligt min mycket begränsade erfarenhet som förälder.

Jag vill passa på att slå ett slag för BOUJT – Barn- och Ungdomsjour på Teckenspråk som öppnar den 23 mars. Lägg det på minnet!

#metoo-rörelsen var här för att stanna, det insåg de flesta efter ett tag. När vi vaknade upp efter ett tag, var det till en ny värld. En värld under omvälvning, en värld där killar faktiskt börjar fundera lite över sitt eget beteende. Så även jag. Det tog ett tag innan jag smälte det, att detta problem var så väldigt utbrett.

Vi killar är inte förskonade från problem. Vi drabbas av våld, sexuellt utnyttjande och ofredanden vi också. Men inte på samma utbredda, nästan självklara sätt som det gör tjejerna. Våra döttrar, våra systrar, våra mödrar. Antingen har det drabbats tidigare, drabbas nu, eller kommer att drabbas i framtiden.

Jag tänker tillbaka på mitt liv som kille och som man, i någon slags självbetraktelse. Granskar mig själv. Vilken roll har jag själv spelat i allt detta? Har jag satt stopp, har jag begått övergreppen själv, eller har jag låtit bli att säga ifrån?

Ingen är helt oskyldig, världen är inte svart eller vit. I den här frågan behöver vi killar förstå att vi kan ha bidragit till skadliga strukturer utan att ha brottat ned någon och våldtagit dem. Det finns så många andra saker vi kan göra, ibland nästan oskyldiga, som bidrar till den skit som tjejer får utstå dagligen.
Det första är tystnaden. Och där är jag säkert skyldig. Vad säger man på en arbetsplats när man är helt ny, och någon manlig kollega som jobbar där i tjugo år och har mycket makt börjar skämta sexistiskt? Jag har nolltolerans mot rasism – men har jag nolltolerans mot sexism? Tråkigt nog har jag varit tyst alldeles för många gånger i sådana lägen. Inte velat säga något, inte velat vara obekväm. Att säga ifrån i det läget kan ge mig mer skit tillbaka, så ibland har jag tyvärr varit tyst. Jag har inte velat vara den ende som säger det som alla tänker, att ”nu har han väl ändå gått över gränsen”.

Något jag alltid gjort är att försöka vara en person med mycket civilkurage. Att gå emellan i ett bråk, att säga ifrån mot orättvisor, att stå upp för de som behöver hjälp. Men jag måste också ha ryggrad nog att erkänna när jag brustit, när jag inte räckt till. Jag drar inga ruttna skämt själv, men ibland borde jag ha varit bättre på att säga ifrån när det är läge. Det är något jag verkligen jobbar på att bli bättre på. Att inte se sexism som något som bara är dålig humor, utan något som aktivt skadar andra människor. Oavsett vilket kön det riktas mot.

Lyckligtvis har min självrannsakan inte öppnat en hemsk låda med gamla minnen om övergrepp och andra illdåd. Men jag minns en händelse när det gick överstyr. Det var skrämmande så lätt det kunde hända.
Jag var hemma hos några skolkamrater på mellanstadiet. Vi skulle ringa en tjej i en parallellklass men det var inget svar – en telefonsvarare gick igång. Vi var tre stycken som började fjanta oss, och plötsligt blev det alldeles för grovt. Hemska skämt med könsord, sexuella anspelningar och allt möjligt kom ur oss. Tre killar som aldrig startat något bråk, aldrig var avsiktligt elaka mot andra. Vi var ganska mesiga, men med det vi trodde var anonymitet blev vi plötsligt kaxiga.
Det gick inte så bra för oss och vår anonymitet. På något vis kom det fram att det var en av de andra killarnas telefon som använts, och föräldrarna började ringa upp varandra. Det var otroligt skamligt för alla. Jag och mina föräldrar åkte hem till henne och jag fick be om ursäkt till henne och hennes föräldrar. En blomma överlämnades och jag skämdes värre än någon annan gång i mitt liv. Jag vågade aldrig se henne i ögonen igen efter det. Jag var inte gammal, men jag förstod att jag utsatt henne för något fruktansvärt. Det märkte jag väldigt tydligt när jag stod i hennes hall och ville sjunka genom jorden.

Är detta något som kommer att drabba mina barn när de blir äldre? Häromdagen läste jag att killar som inte ens kommit i tonåren skickar ”dickpics” till tjejer, skolkamrater. När i hela världen hände detta? Kunde de inte begränsa sig till att dra tjejerna i BH-banden som vissa killar gjorde när jag var elva år, skall de nu skicka bilder på sina kön till tjejer?
Och vilken värld lever vi i när tjejer nästan förväntas acceptera att det sker? Acceptera att ”okej, nu är jag elva, nu får jag vänja mig vid att det är så här i ett antal decennium”?

Jag har alltid varit för jämställdhet på alla plan, men det är först på senare år som jag ser saker och ting djupare, ser de strömningar och strukturer som faktiskt finns överallt. Det som jag tidigare år kunde vifta bort, avfärda med att ”tjejerna inte skall gnälla på såna småsaker” förstår jag mer och bättre idag.

Vad är feminism då? Det är kanske en svårare fråga än någonsin, idag finns det så många tolkningar. Jag vet inte vilket fack jag själv skall sätta mig i. Fack är sällan så trevliga att befinna sig i. Min tanke på feminism är samma som jag alltid haft. En självklar tanke om att alla förtjänar samma möjligheter och har samma skyldigheter, oavsett könstillhörighet. Det är inte så förbannat komplicerat egentligen. Vägen dit, däremot, kan vara desto krångligare. Men någonstans måste vi börja.

Om jag tycker illa om den värld jag lever i – då får jag försöka förändra den på något vis. Jag våldtar inte, slår inte, jag tafsar inte och drar inga äckliga skämt på andras bekostnad. Men jag har varit lite för tyst, lite för länge. Det har jag jobbat på ett tag, men det tar definitivt inte slut nu. Hädanefter skall jag inte sitta och hålla käften – för då är jag inte bättre än den som drar det där skämtet.