Det bästa minnet från Astrid Lindgrens Värld var en vilja

Ibland möts man på de märkligaste sätt. För några veckor sedan var jag och familjen på Astrid Lindgrens Värld i småländska Vimmerby. Jag tyckte inte alls om det. Okej, jag låter hemskt negativ. Det var faktiskt bara värmen det var fel på, årets  kanske varmaste dag med 32 grader i skuggan och närmast vindstilla. I kombination med springande och jagande av barn som tvingade mig in i alla små bastuvarma hus blev det en slitsam kombination.

Allt annat var trevligt. Förutom de vanligt höga nöjesparkspriserna (26 kronor för en korv med bröd, bl.a.) var det en rolig upplevelse. De uppbyggda miljöerna var pampiga och personalen var vänlig och trevlig. Jag återvänder gärna en annan gång, gärna över en helg. Fast då får gärna vädret bjuda på lite svalka, om jag får välja själv.

Men det är lustigt nog inte vädret som skapat det mest varaktiga minnet. Inte Törnrosdalen med riddarna, inte Pippis hus eller de många små hus vilka barnen så glatt klättrade in i. Nej, det som skapat störst avtryck är faktiskt en person som jobbade på Astrid Lindgrens Värld, och några rader text hon skrivit.

Det var en tjej som jobbade i en butik. Butiken låg nära entrén och var en av de givna första anhalterna när vi väl kommit in i parken. Sockret är nämligen en mycket, mycket, hängiven samlare av mjukisdjur. Varje nytt besök på en nöjesanläggning eller djurpark har ett tydligt syfte. Mjukisdjur. I början av vårt föräldraskap använde vi logik. ”Nej, inte nu! Vi köper innan vi åker hem, så slipper vi bära runt mjukisdjuret i fyra timmar”, men det bet inte på Sockret. Vår vuxna logik medförde bara stress och bråk. Hon ville ju nu, och hade ingen som helst förståelse för något annat.
Efter ett par år insåg vi det plötsligt. Varför måste det ske på vårt sätt? På våra villkor? Är det inte bättre att hon, barnet, blir glad och får en bättre vistelse?

 

 

Sagt och gjort. Det första vi gör på Astrid Lindgrens Värld är att besöka köpa ett mjukisdjur. Vi är nästan ensamma i butiken och svåra att missa. Inte bara för vår blotta närvaro, utan för att vi kanske sticker ut från mängden var vi än rör oss. Barnen är yviga, har stor inlevelse, Smulan skall dra i och pilla på precis allt. Inte för någon lusta att förstöra, utan driven av ett barns genuina nyfikenhet och entusiasm över att upptäcka, utforska och visa upp.

Ja, i butiken jobbade en tjej. Tilda hette hon visst. När vi hade rotat färdigt och rätt mjukisdjur och annat hade valts ut, skulle vi betala. Jag bytte några ord med Tilda och fick en del bra tips på matställen och liknande. En i raden av mycket trevliga personer som jobbade på Astrid Lindgrens Värld. Sedan gick vi vidare i värmen och fokuserade på annat än inköpen. Men för att ge rätt kontext i detta behöver vi backa bandet ett tag. Fyra år bakåt i tiden.

För fyra år sedan, 2014 fick jag en tanke. Jag vill ju att min omgivning skall kunna mer teckenspråk, om än bara lite grand. Men hur jag än lockar, tjatar och tipsar så leder det i regel ingenstans. Sorgligt men sant. Folk är upptagna, det är vi allesammans. Det är svårt att få någon att öppna en app och plugga tecken på kvällen, det finns tusen andra saker som kommer före. Min idé kom när en granne ville lära sig lite tecken. Tanken slog mig rakt i skallen: Vill jag att någon skall lära sig, får jag försöka lösa det själv!

Logiken är enkel. Om jag ber någon göra något, kommer det inte att bli av. Om jag däremot själv skulle ställa mig i folks vardagsrum och instruera dem – då skulle nog resultatet bli bättre. Jättebra idé! Ja, förutom på tidsbristen och andra små detaljer. Men tanken fanns kvar. Och då kom jag på det: jag skulle spela in små videor själv! Om jag kan ge enkla instruktioner till vanliga och användbara tecken, då skulle de kunna ses av folk överallt och hela tiden. Vid köksbordet, på bussen till jobbet eller under slösurfandet i soffan på kvällen. Det skulle vara enkla, lättfattliga videor med utgångspunkten att de som tittade var dels hörande, och dels fullständiga nybörjare. Det skulle vara en grund-grund-grund-grundkurs
för de som var helt nollade. Serien skulle jag kalla ”Enkla tecken i vardagen”.

Sagt och gjort. Jag skrev ihop korta manus till tio filmer. Tio filmer med tio tecken per film. Totalt hundra tecken, vardagstecken som kunde vara användbara och ge folk en skaplig grund att stå på. Kanske väcka intresse för mer. Åtminstone bli ett litet startskott i kommunikationen mellan våra barn och folk i vår omgivning.

Hundra omtagningar. Felsägningar. Bloopers. Men till slut var allting inspelat. Inte med den bästa utrustning, inte med det bästa ljuset, men med god vilja och uppriktig optimism. Jag trodde och hoppades på detta. När jag avslutade inspelningarna så hade jag hållit på nästan hela dagen med detta. Nu kvarstod kvällen och redigeringen.

Kalldusch. De första fyra videorna var okej. Men video fem, sex, sju, åtta, nio och tio var hopplöst förstörda. Varför? Jo, klantiga jag hade vid ett tillfälle stängt av mikrofonen och glömt att slå på den igen…

Jag postade de fyra videorna som blev okej. Lusten att fortsätta försvann dock, och projektet stannade av. Men de ligger uppe på YouTube ännu, och blir tydligen sedda emellanåt. Den första videon har just nu drygt 20 000 visningar. Någon gång emellanåt har det plingat till i mailboxen – någon hade lämnat en kommentar. För en dryg vecka sedan fick jag ett nytt sådant mail med en kommentar på en av videorna.

”Åh, visst var det du som var på ALV med din familj igår?”

Oj! Någon som råkat se oss i vimlet! Sånt kan ju hända. Men… vänta nu. Jag känner igen namnet! Och efter att ha kikat närmre så ser personen lite bekant ut också. Jo, det är ju hon! Den trevliga tjejen i kassan i butiken! Jag skriver en rad tillbaka och bekräftar, och hon svarar på ett sätt som värmde hjärtat.

”Jag kunde en del tecken förr men insåg när ni var där att jag tappat nästan allt. Tänkte kolla upp lite och här var ju du!”

Här kommer vi till det riktigt fina. Tilda har alltså träffat på oss på sin arbetsplats, sett en familj som använder teckenspråk, och blivit lite inspirerad. Eller, som kidsen säger idag: fått feeling. Så pass mycket att hon letar lite på YouTube efter lite teckenspråk. Hon anstränger sig för att… ja, någon anledning. Kanske för sitt eget höga nöjes skull? För någon hon känner? Eller kanske för att det kan vara bra att kunna fem-tio tecken nästa gång hon möter ett dövt barn på sin arbetsplats?

Sådana här spontana intressen för teckenspråket, och därmed ett direkt eller indirekt intresse för att kommunicera med mina barn på deras premisser, gör mig glad. Väldigt glad. Rentav jätteglad.

Tack Tilda, detta kommer jag att leva på länge!

Om någon blir nyfiken, så finns första videon i serien här:
https://youtu.be/baLfRyLXvus

Döm mig inte för hårt, jag vet att kvaliteten inte är på topp. Intentionerna var goda i alla fall…
När jag skrivit detta inlägg blev jag faktiskt lite taggad på att ta upp projektet igen, ge det en nystart. Vad säger ni som läser här, kan det vara värt ett försök?

Ett svar till ”Det bästa minnet från Astrid Lindgrens Värld var en vilja”

  1. Profilbild för Pernilla
    Pernilla

    Wow! Så häftigt! Låt dig inspirerad av Tildes nyfikenhet att lära mer. ?

Lämna ett svar