Osmakliga och förolämpande liknelser från förening som jobbar för barn

Egentligen. Det ordet är fint. Egentligen. Det säger mycket. Ordet ”egentligen” betyder nu att jag vet vad jag borde göra, men gör något annat. Som att egentligen borde jag diska, men väljer att göra något annat. Egentligen. 

Egentligen borde jag inte skriva detta inlägg. Ty jag orkar inte. Egentligen borde jag ignorera vissa saker, lämna dem därhän och göra något positivt. Men. Jag väljer att gå emot den magkänslan och skriva ändå. För nu blir jag verkligen upprörd och besviken.

Föreningen Barnplantorna har jag berört vissa gånger tidigare på bloggen. Första gången i februari när de ställde sig bakom ett uttalande om att dövrörelsen var att likna vid en sekt (läs inlägget här), andra gången bara för två månader sedan när de väckte upp och backade upp det tidigare sektuttalandet, med tillägget att de kallade delar av dövrörelsen för en ”inkvisition” (läs det andra inlägget här).

Nu är det dags igen. Nya svepande anklagelser, nya grova förolämpningar. Nya lågvattenmärken i hur en förening väljer att uttrycka sig, både mot sin egen medlemsbas och andra anknutna till den. Denna gång är det inte dövrörelsen som står i siktet för föreningens historielösa uttalanden. Nu är det dags att skuldbelägga föräldrar till små barn! Detta med en otroligt osmaklig liknelse. Nämligen liknelsen mellan föräldrar som inte låter operera in cochleaimplantat på sina döva barn, eller inte till punkt och pricka följer de råd som viss medicinsk personal ger ut.

 

Deras inlägg hittas här, med rubriken ”Föräldrar: Lyssna på sjukvården och evidens!”
I inlägget dras paralleller mellan vaccinationsmotståndare och föräldrar som inte opererar in CI på sina barn eller inte gör exakt som de blir tillsagda av sjukvårdens personal. Märk väl, jag menar att det är viss sjukvårdspersonal som skall lyssnas på. Mer om det senare. Nedan finns en screenshot från föreningens hemsida.


Som ni kan läsa av urklippet dras alltså paralleller mellan de föräldrar som aktivt väljer bort att vaccinera sina barn med MPR-vaccin, och därmed äventyrar inte bara deras barns välmående och hälsa utan även stora andra grupper i samhället, och föräldrar som tackat nej till erbjudandet om CI eller som inte till punkt och pricka följer råd från viss personal inom sjukvården.

Jag är alldeles förbluffad när jag skriver detta, att jag ens finns till i en verklighet där någon anser det vara en god idé att uttrycka sig på det viset. Det är inte bara magstarkt, det är fullkomligt häpnadsväckande att en etablerad organisation gör ett sådant uttalande. Jag har sällan svårt att hitta rätt ord för att formulera mig, men här famlar jag faktiskt i mörkret. Hur i hela världen kan detta vara en rimlig tanke hos någon, att detta är en relevant liknelse?

I ena fallet, med vaccinationsmotståndare, leker man med människors liv genom att riskera att föra smitta vidare till andra personer. I andra fallet, med barn utan hörselteknik, blir barnen teckenspråkiga och använder inte någon hörselteknik.

Liknelsen är så långsökt att man behöver ett teleskop i Hubblemodell för att se relevansen. Jag blir alldeles häpen.

Men okej, vad menade jag tidigare med viss medicinsk personal? Jo, följande.

I mars i fjol skrev jag om ett besök hos vårt lokala CI-team som inte tillnärmelsevis blev så trevligt som man kunde hoppas. Här hittar du det inlägget. Jag lämnade byggnaden med en mängd känslor, inga var särskilt positiva. Det var inte långt ifrån att jag bad dem behålla implantaten och avskriva oss från alla framtida kontakter. Nota bene, sedan dess har jag haft ett möte med representanter med Sahlgrenska Universitetssjukhuset och diskuterat våra upplevelser. Som jag ser det är det ärendet avskrivet och utagerat vid det här laget, men jag kan ändå beskriva ärendet som en del i problematiken hos Barnplantornas uttalande.

Hos viss medicinsk personal har vi alltså fått de starka och uttryckliga råden att använda vår dotters CI ”all vaken tid” och att det ”knappt var lönt” att ha dem om vi inte använde dem mer. Och, det mest beklämmande, att vi borde pausa användningen av teckenspråk eller, lite på nåder, kunna använda förstärkande stödtecken efter att ha provat ett par gånger med talet. Ett skuldbeläggande som nästan gör fysiskt ont och en oförståelse för vår situation som familj, och våra barns behov.

Men, det var ju viss medicinsk personal. En handfull personer. De personer som uttryckt sig mot oss på det viset står i bjärt kontrast till den stora, överhängande majoritet av medicinsk personal som förstår, uppmuntrar och gläds åt teckenspråket. En överläkare som säger ”det är ju helt självklart att hon skall ha så mycket teckenspråk som möjligt, hon måste ju utvecklas!” Läkare, specialpedagoger, psykologer, kuratorer, logopeder och annan personal i vårdens stora apparat som är odelat positiva till de framgångar som kommer i teckenspråket, ser det som det helt naturliga språk hos våra döva barn och ser våra barn som de hela och komplexa människor som de är.

Den stora, stora merparten av all medicinsk personal vi träffar är helt positiv till allt vad teckenspråk innebär. Räknas inte de enligt Barnplantorna?

Vi har lyssnat på all vårdpersonal vi träffat. Vi är öppna för alla vinklar, allt i sökande på den bästa vägen i våra föräldraskap och för våra barns framtid. Men vi stannar naturligtvis inte där. Vi är medlemmar i flera olika föreningar, besöker olika evenemang och träffar, vi umgås och utbyter flitigt erfarenhet med hörande föräldrar till döva barn, döva föräldrar till döva barn, döva föräldrar till hörande barn, döva och hörselskadade barn samt äldre döva vuxna. Och ja, en del av den kontakten sker via sociala medier av smidighetsskäl. Det är det i särklass bästa viset att kommunicera när det skiljer långa avstånd, fram till dess att vi får till en fysisk träff.

För detta skall vi alltså bli sammankopplade med vaccinmotståndare. Det är för mig fullkomligt ofattbart.

 

Jag blir ledsen och besviken när jag läser Barnplantornas inlägg, men också fundersam. Den här typen av återupprepade smutskastningar, insinuationer och förolämpningar liknar närmast något från dagens USA. Kan den Trumpianska eran av ohejdat hatiska uttalanden från talarstolen ha nått till Sverige och föreningarna här? Är det nu fritt fram att sänka nivån till den grad att nivån närmar sig jordskorpan?

En annan fråga jag ställer mig, dessvärre om och om igen, är hur detta över huvud taget skall gynna… någon alls? Gynnar det ett positivt samtalsklimat? Verkligen inte. Gynnar det de döva (som ändå är en grupp som Barnplantorna på något vis påstår sig vilja stödja)? Inte för att jag skall tala för en stor grupp, men har svårt att se hur det skulle gynna döva i allmänhet.
Gynnar denna typ av uttalanden den egna medlemsgruppen? Föräldrar och deras CI-opererade barn? Här är jag kluven. Jag funderar och funderar, men jag kan faktiskt inte komma på någon enda sak som skulle bli positiv med den här typen av uttalanden. Utom, möjligtvis, den polariserande effekten. Att fjärma sig från diskussion, avsäga sig kontakt med andra än likasinnade och de som är trofasta mot föreningen? Jag vet inte.
Den tredje och kanske mest intressanta frågan i det här läget då: anser Barnplantornas medlemmar att den här typen av återupprepade förolämpande uttalanden reflekterar det som de vill med sin förening? Känner de en samhörighet och stolthet nu, eller kanske något annat?

Barnplantornas agerande söndrar snarare än förenar. Det sårar snarare än helar. Det bringar inget annat än misstänksamhet, sorg och förstämning. Jag skulle verkligen önska ett helt annat agerande hos en förening som säger sig jobba för barns välgång.

2 svar till ”Osmakliga och förolämpande liknelser från förening som jobbar för barn”

  1. Profilbild för Annika
    Annika

    Jag har en döv dotter på två år, jag har varit i kontakt med Sahlgrenska Sjukhus och gått genom den process du nämnt. Varje nytt inlägg från Barnplantorna får mig att ge min dotter teckenspråk istället för natt operera in ett implantat på min fullt friska dotter.

    Tack för dina alltid lika välskrivna texter!

  2. Profilbild för Rebecca Jonsson
    Rebecca Jonsson

    Conny. Du har verkligen guldfingrar som lägger ner din knappa tid på något fint som det här. Glad att få läsa dina kloka texter. Dina barn kommer garanterat bli stolta och rörda över vartenda ord du har skrivit här senare i livet, som är om eller/och för dem. Sluta aldrig använda dina guldfingrar.

Lämna ett svar