En natt på akuten gav en tankeställare

För bara några veckor sedan skrev jag om det. Engagemang. Stress. Att försöka stå emot. Nu kommer ämnet upp igen.

Precis två veckor sedan idag drog jag ut en tand. En kindtand som egentligen var alldeles utmärkt. Men något slags tvångsbeteende som kommer vid extra stressiga perioder gjorde att jag fick skiljas från min kära tuggkamrat. När det är extra, extra mycket i livet så trycker jag ihop tänderna. Hårt. Först lite på höger sida, sedan på vänster sida. Ungefär som tics eller liknande. Det började för många år sedan och slutar med att någon stackars tand kan bli inflammerad i roten, något som aldrig läker helt och hållet eftersom beteendet fortsätter. Denna tand har jag skjutit på att rycka i två år, men för exakt två veckor sedan var det dags.

På kvällen kände jag de första förkylningssymptomen. Jag vet inte om det stämmer riktigt, men det finns en teori om att kroppen ”släpper fram” sjukdomar när den kopplar av. När spänningar och stress minskar, tillåter kroppen att sjukdomar kommer fram. Det kallas visst ”Leisure sickness” och sägs vara sammankopplad till att bli sjuk på ledighet, semester och liknande. I mitt fall skulle det – i teorin – kunna sammanfalla med den onda tanden. Tandläkaren är bland det värsta jag vet, och att dra ut en tand är ju mardrömmen. Därav att skjuta fram det så länge. Men okej, en förkylning kunde jag väl ta. På lördagen vaknade jag och kände hur någon kommit och kastat förkylning över hela mig. Det slog hårt, och snabbt. Och segt var det. En hel vecka var jag ganska däckad.

När jag äntligen blivit någorlunda frisk efter en vecka, åkte vi på några timmars kalas. I lördags då. Dagen därpå, i söndags, vaknade jag och mådde mycket sämre. Jahapp, rond två då. Denna gången satte det sig på halsen.
Precis lika seglivat, men mådde jag inte ännu sämre nu? Jo, det var nog så. I onsdags kröp sig febern lite högre. De receptfria tabletterna gjorde inte så mycket nytta. Jag däckade av i soffan två gånger på förmiddagen och sov som klubbad. Vaknade lika dåsig. Men något var annorlunda nu – pulsen. Nu är jag verkligen inte särskilt vältränad, men har en normal vilopuls på runt 55-60 slag/minut. Nu låg den på 80-90 slag/minut hur jag än betedde mig. Jag låg helt stilla i soffan och kände mig som huvudpersonen i någon avslappningsövning. Andades medvetet lugnt och slappnade av i varenda muskel jag kunde i kroppen. Nepp, hjärtat bultade på i snabb takt. Lite läskigt. Somnade, vaknade, samma sak.

Det gav inte med sig, så jag ringde sjukvårdsupplysningen på 1177 för att kolla läget. Just då trodde jag inte att jag hade någon feber. Ett besök på vårdcentralen i måndags gjorde klart att jag inte hade något feber, och även om jag kände mig lite sämre så visade vår termometer här hemma inte någon feber utan runt 37 grader. Det läskiga tyckte jag var hjärtat. Att det inte lugnade ned sig, oavsett hur jag betedde mig. Efter en del funderande så tyckte damen på sjukvårdsupplysningen att det nog vore lika bra att få det undersökt. Hon fick inte kontakt med min lokala vårdcentral och jourcentralen var nog inte lönt sade hon, så då kvarstod bara akuten. Jahapp. Bara att packa en väska och köra då.

Nu vet jag hur akuten ser ut. Särskilt det andra väntrummet. Jag kom in rätt snabbt till en första bedömning, gissningsvis eftersom det var relaterat till hjärtat. Förutom hög puls så kände jag emellanåt hur det tryckte till i området runt hjärtat. De känslorna har jag haft i många år, till och från. När vi bodde i Halmstad för många år sedan gjorde jag en ordentlig hjärtutredning. EKG, ett 24 timmars-EKG, ett arbetsprov (som bevisade min brist på kondition) och ett grundligt utfört hjärtultraljud. Då var symptomen tryckande känslor, extraslag och att hjärtat hoppade över slag emellanåt. Resultatet av undersökningen? Allt verkar normalt. Men när jag satt där i det andra väntrummet var det en klen tröst. Det skulle dröja ”ett bra tag” enligt undersköterskan och sjuksköterskan som först undersökte mig. Det fanns tre läkare, många patienter och en strid ström ambulanstransporter.

Tid att fundera hade jag gott om. Och här kommer jag till kärnan av inlägget. När det gäller oro för hjärtat så borde jag kanske tänka mer med hjärnan. Tänka att det säkert inte är något fel. Och att OM det är något fel, är det säkert väldigt litet och lindrigt. Och OM det inte är det, utan allvarligare, så finns det en massa fräck medicin. Och OM det inte hjälper, finns det ju en massa operationer. Och OM inte det fungerar – så finns ju donation.
Men jag fungerar inte så. I sådana lägen blir jag inte så optimistisk som jag annars brukar vara. Glad och lugn. Nej, istället blir jag nervös. Jag blir rädd. Och jag tänker ”tänk om”, på de tråkigaste sättet.
Jag tänker på sjukdomar, jag tänker på tråkiga besked. Jag tänker i ett ögonblick av trötthet, smärta i kroppen och feberkänsla att ”det är ju för väl att vi har en bra livförsäkring, om det skulle hända något…”

Hade jag haft ont i benet hade jag inte tänkt så. Eller ryggen. Men det är något mer hjärtat som gör att oron blir större, tankarna flyger längre och slutsatserna blir mörkare. Man får något slags perspektiv, mitt i de oroliga tankarna. Perspektiv på vad som är viktigt, och vad man missat.

Nu satt jag där och tänkte på barnen. På vad som, trots goda intentioner och en strävan att bidra, ändå tar mycket energi. Jag tänker på de val jag redan gjort, saker jag valt bort, och hur viktigt det faktiskt är att jag håller det så. Och så var det det där med sömnen.
Vi har ju två barn med konstaterad sömnstörning. De har alltid haft svårt med sömnen, på sina olika sätt. Deras sömnstörningar smittar ju också av sig på oss, eftersom vi också har en massa uppvaknanden under nätterna. Kanske kan man då säga att vi drabbats av ”passiva sömnstörningar” på samma vis som icke-rökare kan drabbas av passiv rökning?

När en stressig och hektisk arbetsdag är slut, väntar småbarnslivet hemma. Det livet är ju, som många vet, inte särskilt lugnt det heller. När klockan är 20:00-20:30 lägger sig lugnet i huset när bägge barn sover. Då drar jag mig gärna tillbaka till något avslappnande, något att försänka tankarna i och försvinna i. Problemet är att jag gärna stannar i den stunden lite för länge. Någon timme för länge, eller en och en halv… Ibland vill jag inte gå och lägga mig eftersom jag så väl vet hur usel natten kommer bli. Hellre sitter jag då vaken och tittar på ett avsnitt till på Netflix än går och lägger mig, när jag vet att jag kommer vakna tre-fyra gånger i timmen under flera timmar framöver.

Det dröjde tills jag fick träffa en läkare. Klockan hann bli 05:00 innan jag lämnade sjukhuset. Beskedet blev lugnande. Hjärtat verkade ansträngt, men bägge EKG som togs såg normala ut. Febern berodde sannolikt på en bakteriell infektion. Antibiotika skrevs ut, en tablett togs på plats tillsammans med febernedsättande. Blev det inte bättre om tre dagar skulle jag återkomma. Jag satte mig i en iskall bil och rattade hemåt, mot min sovande familj vars klocka skulle ringa tio minuter efter att jag kom hem. Själv hade jag fått runt 1,5 timmes sömn i väntrummet men fick ny energi av att vara hemma igen, utan att ha fått några jobbiga besked. Lättad. Det var länge sedan det kändes så bra att krama barnen, sängvarma i sina pyjamaser med rufsiga hår.

Idag besökte jag min arbetsplats. Eleverna gick på lov idag och är borta i en vecka. De har undrat varför jag varit sjuk så länge, så jag ville visa mig. Det blev uppskattat från alla parter, men jag insåg att detta inte är över riktigt ännu. Orken är rejält nedsatt, allt går liksom långsammare.

Jag tänker på något som läkaren sade när vi pratade om detta. Han sade att sjukdomar ofta förvärras, eller läkningen försvåras och fördröjs, av saker som exempelvis stress och sömnbrist. Två saker jag har gott om. Och så sade han ”sömnen är ju lika viktig som att äta, du måste sova ordentligt”. Jo, jo… jag vet ju det. Innerst inne.

Vissa förändringar har jag ju redan gjort. Börjat säga nej till fler saker. Försöka trappa ned lite. De senaste veckorna har känts lugnare, inte lika mycket ”MÅSTE” som tidigare. Härom dagen ringde en trevlig herre som rör sig i samma bekantskapskretsar som jag, han satt i valberedningen för DHB Västra. Och kunde jag kanske inte tänka mig att komma tillbaka till styrelsen, ens till en liten ledamotspost..? Svaret kom lika fort som tydligt, om än men stora försök att vara trevlig: NEJ. Roligt, kul, men nej.
Egentligen skulle jag befinna mig i Örebro just nu. Denna helgen hade vi bestämt oss för att ha planeringshelg inför DHB Riks sommarläger i år. Det finns ett hotellrum i mitt namn fredag till söndag. Trevligt, vuxet sällskap, god mat, intressanta diskussioner och viktig planering. Men… NEJ. Jag måste prioritera måendet nu. Ta det lugnt, så lugnt.

Kanske får jag skippa det sista avsnittet för kvällen på Netflix. Låta bli att dra den sista rundan på League of Legends, eller skippa att slösurfa den sista timmen. Försöka skärpa mig, komma i säng istället som en ansvarstagande vuxen? Jag har bara ett liv, barnen har bara en pappa. Fortsätta tacka nej till saker, försöka sova mer, göra en ansats att varva ned ännu mer. Denna gången var det ju ingen fara. Men om jag fortsätter att göra saker som pressad ned immunförsvaret och inte tillåter kroppen den återhämtning den faktiskt behöver… har jag lika stor tur nästa gång jag är på akuten?

 

Lämna ett svar