Den blomstertid som kom. I skrivande stund har nog alla skolor i Sverige släppt ut sina slitna, hårt arbetande elever. Antingen på grönbete till hösten, eller i avvaktan på att börja något nytt. Gymnasiet, högskola, ett arbete eller något annat. I skolornas korridorer och klassrum råder en intensiv verksamhet, men utan eleverna. Det skall städas, möbleras om, renoveras inför hösten och fixas i ordning. Eleverna? Vi tänker på dem med glädje. De är väl ute och cyklar, badar, äter glass eller gör något annat som hör sommaren till. Glada över att ha ledigt, med trevliga och härliga minnen från sin skolavslutning. Men, som det nyligen uppdagades, var det inte alla som hade det så trevligt.

Förra torsdagen, den 13 juni, publicerades ett öppet brev på Facebook. Just nu har det drygt 360 gillningar, över 130 kommentarer och 70 delningar. Att det slog ned som en bomb var nog en ganska rättvis beskrivning. Det var en kvinna vid namn Matilda Bergman Bergkrantz, aktiv inom dövvärlden och själv döv, som gick ut offentligt med sitt missnöje mot Manillaskolans ledning. Detta var kopplat till den skolavslutning som dagen innan genomförts på Manillaskolan. Hon besökte skolavslutningen som anhörig till ett barn som gick ur skolan, och har dessutom ett barn som skall börja där till hösten.

Inlägget finns att läsa i sin helhet om du klickar på denna länk.

Jag skall försöka sammanfatta läget: Vid Manillaskolans avslutning stod skolans rektor och talade till publiken. Bakom sig på scenen hade hon skolans avgångselever. Vid sin sida hade hon en teckenspråkstolk som översatte rektorns tal till teckenspråk, och på så vis gjorde det möjligt för de i publiken som var döva eller av annan anledning föredrog teckenspråk att hänga med i rektorns tal. Problemet här var att det inte fanns någon tolk till avgångseleverna. De döva och hörselskadade eleverna som går på skolan hade alltså ingen möjlighet att förstå vad som sades av skolans rektor. Först efter att föräldrar sagt ifrån och en tolk rycker in förbättras läget, men skadan är liksom redan skedd. De har redan missat så mycket.

Vidare riktas kritik mot rektorns användande, eller snarare icke-användande av teckenspråk.

”Under avslutningen försökte rektorn inte ens teckna eller åtminstone nämna elevernas persontecken när hon skulle lämna över betygen till avgångseleverna. Jag upplevde inte att ni såg eleverna eller ville se dem. Vet inte ni att ni vuxna som arbetar på skolan är viktiga förebilder. Det är ni som ska visa för alla hur viktigt det är med teckenspråk.”

Matilda Bergman Bergkrantz menar i sitt öppna brev att behandlingen av de döva eleverna är diskriminerande och kränkande. Och – för saklighetens skull – skall det påpekas att ”Bristande tillgänglighet” är en av sex former av diskriminering som Diskrimineringsombudsmannen jobbar med: ”Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte genomför skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.” (Läs mer här)
Vad som sedan är kränkande är en mer subjektiv fråga men det är inte orimligt att anta att det avgångseleverna kände i sin stund som skulle kännetecknas av glädje, entusiasm och stolthet, blev något helt annat i den stunden.

Slutligen riktas kritik mot skolans rektor, Ann-Sofie Montelius, som enligt uppgift skall ha jobbat som rektor i fem år utan att ha lärt sig teckenspråk. ”Vilka planer har du för framtiden? Har du plan för vad du ska bidra med för att alla elever ska utvecklas i en tvåspråkig miljö? När har du tänkt lära dig teckenspråk? Om du inte har någon plan, tycker jag att du bör fundera om du är på rätt plats.”

Jag skall ge mina tankar angående detta nedan.

För det första, misstag kan inträffa. Den mänskliga faktorn finns alltid med som en faktor och kan ställa till det, även om man haft de bästa intentioner och velat göra det så bra det bara går. Men. Detta är en miss som är för stor, och som bara inte får ske.

Manillaskolan i Stockholm är en skola med långa anor och traditioner. Skolan är grundad så långt bak som år 1809 och är en av SPSM:s specialskolor. Det är nog inte en överdrift att påstå att Manillaskolan ofta ses som juvelen i kronan bland det som i folkmun ofta benämns som ”dövskolorna”, mycket tack vare sin historik. På sin hemsida står det att Manillaskolan är ”en tvåspråkig skola med svenskt teckenspråk och svenska, för elever som är döva eller har en hörselnedsättning” och vidare att ”Undervisningen sker på svenskt teckenspråk men även på talad svenska”. Enligt vad som står att läsa verkar det svenska teckenspråket ha en särskilt stark ställning, till och med omnämns teckenspråket före talad svenska. Kan ansvaret då sägas vara särskilt tungt? Kan det vara rimligt att anta att det finns en vana att naturligt jobba för full tillgänglighet för alla? På det jag läser verkar det nästan som att ansträngningarna som rör tillgänglighet och särskilda anpassningar borde vara för de hörande besökande, och inte för de döva som skolan varit till för i två hundra år.

 

 

Men något har gått fel här. Jag har mycket svårt att tro att det var ett avsiktligt ignorerande av eleverna som tillhör skolans ryggrad, skolans uppdrag och skolans hela själ. Självklart har ingen funderat över om det behövs en tolk till de döva eleverna och sagt ”nej vet ni vad, vi tar och skippar det i år”. Dock, det spelar ingen roll vad som gått fel, skadan är skedd och skadan är betydande i sin art och storlek.

Jag har nyss jobbat ett år som klassföreståndare. Det finns tusentals skolor i Sverige, och alla har olika rutiner. Att saker och ting brister i den stress som omgärdar skolavslutningen har jag full förståelse för. Att någon glömmer att beställa tillräckligt många plastmuggar till matsalen, det må vara hänt. Om tårtan inte räcker, de må vara hänt. När skolans stolthet, avgångseleverna, missar talet från sin egen rektor för att de inte får den tolkning som borde vara så självklar… då är det dags att se varningsflaggor som hissas.

Detta öppna brev följdes av ett snabbt svar från skolans rektor, Ann-Sofie Montelius:

”Jag är ledsen att vi gjorde fel på skolavslutningen och genom det gjort er ledsna och upprörda. Det beklagar vi verkligen! Vår avsikt var naturligtvis att avslutningsceremonin skulle vara fin och tillgänglig för alla, både för publik och avgångsklass. Som vi brukar lät vi vår tolksamordning ordna med planering för detta. Det blev inte rätt eftersom tolkningen till avgångsklassen saknades. Det blev heller inte rätt att eleverna som uppträdde gjorde det med ryggen mot avgångsklassen.  //…// Vi kämpar hela läsåret för att alla elever ska känna språklig gemenskap och vi är ledsna att vi gjorde det här felet på avslutningsdagen. Det ska inte hända igen.”

Svaret var noga avvägt, men det är lätt att se på folks reaktioner i kommentarsfälten att det var långt ifrån tillräckligt. Den skada som åsamkats kan från ett hörande perspektiv vara litet, men symbolvärdet har satt djupa spår. Folk är, på ren svenska, förbannade. Det talas om oralismens ansikte som åter igen gör sig synligt, ignorerande av dövas önskemål och rättigheter, och andra kommentarer.

Alltså. Oavsett vem som planerat, oavsett vem som gjort vad eller inte gjort något, är detta en allvarlig brist även om det kan se litet ut inledningsvis. På Manillaskolan – liksom andra motsvarande SPSM-skolor – borde teckenspråket ha en så pass stark ställning att denna miss aldrig uppstår. Full tillgänglighet borde inte vara något som någon behöver tveka kring eller oroa sig över. Det borde vara den första punkten, högst upp på dagordningen.

Dövas Tidning skriver om det inträffade här, och har även kontaktat rektorn för kommentarer. Rektorn förklarar att ansvaret för tolkningen ”ligger helt hos tolksamordningen och policyn är att vi inte ska ta över deras uppdrag. Vi beställde tolkar i februari och berättade om programmet och hur det skulle se ut. Det var två tolkar på plats och det ingår i deras profession och uppdrag att lägga upp tolkningen på bästa sätt och anpassa till situationen. Något gick dock fel i kommunikationen mellan tolkarna. Om detta skulle upprepas vid annat tillfälle är jag och personalen överens om att vi kommer att ingripa omedelbart.”

Det låter betryggande. Man kan förhoppningsvis tänka sig att man genom detta lärt sig av sina – eller andras – misstag. Dock tycker jag att det kan vara viktigt att poängtera två saker här.
För det första – detta borde inte hända över huvud taget. Som jag skrivit tidigare borde den full tillgänglighet vara det som står överst på dagordningen, och vara något som är en självklarhet för alla inblandade.
För det andra – oavsett vad man tycker och oavsett vem som gjort vad är det slutligen skolans chef, rektorn, som bär det tyngsta ansvaret för när misstag sker. Tro mig, jag vet mycket att det kan vara orättvist ibland, men det är en av sakerna som hör till jobbet.

Föreningen DHB tar också upp och ifrågasätter det som hänt, vilket blir besvarat av Manillaskolan. Deras meddelande och svaret finns att hitta i detta inlägg på Facebook. Att en förening på det viset tar till orda och gör en markering mot något som inträffat på en skola säger något om tyngden i det hela.

Matilda Bergman Bergkrantz är dock inte nöjd med det svaret, som hon anser missar flera av hennes viktiga punkter. Därför publicerar hon någon dag senare ett nytt inlägg på Facebook som svar. Du hittar det i sin helhet här. I det inlägget ställs flera frågor, bland annat de som blev obesvarade från det första öppna brevet.

Någonstans kan man tycka att ”men, detta var väl var ändå inte så farligt. Ett mänskligt misstag, det var ju ingen som som menade något illa, varför blir folk så upprörda?”. Ja, man kan tycka så. Men den som tycker så, missar sannolikt hela bilden. Detta är en del av något bredare, djupare och mer omfattande än vad folk kanske först förstår om de står utanför och ser denna händelse och dess reaktioner.

 

 

Jag är inte döv själv. Jag har inte vuxit upp med dövkultur och dövas historia omkring mig. Fram till 2013 hade jag ingen som helst koll på något inom dövvärlden. Jag visste inte ens att en sådan värld fanns över huvud taget. Så, med det skrivit, har jag ingen rätt att påstå att jag sitter inne med någon sanning. Men jag kan åtminstone ge mig på en någorlunda skaplig gissning till varför folk blir upprörda.

Detta är nämligen inget nytt. Detta är något som döva fått stå ut med i generation efter generation. Vid middagar, där de missar samtalen från hörande eftersom folk inte anstränger sig för att lära sig teckenspråk. När den döve frågar ”vad skrattar de åt?” är svaret inte sällan ”ah, det var inget särskilt, jag kan berätta sedan”. Samma sak på arbetsplatser, högtider och firanden. Det finns en anledning till varför en del döva samlas hos varandra vid midsommar och julafton, istället för släkten. För hos släkten finns det ingen kommunikation.
I generation efter generation har döva fått stå utanför det offentliga samtalet. Allt det vi hörande tar för givet med vårt samhälle, grundläggande demokratiska funktioner, stänger ute döva. Varenda gång det är en radioröst, ett meddelande i en högtalare, en video på TV eller på webben och det inte finns några undertexter – då stängs döva ute.
I generation efter generation har döva hamnat i förtryck, överförmynderi, förminskning, kränkningar och förolämpningar. Från familj, från släktingar, arbetskamrater, grannskapet, skolor, sjukvård och allt vad gäller samhällets institutioner. Än idag ser jag hur det jublas när en busschaufför, läkare eller politiker kan teckenspråk. Eller ens några grundläggande tecken. Så stor är glädjen över att kunna mötas i ett gemensamt språk att det räcker med väldigt lite tecken, för att ge väldigt mycket glädje.

 

 

Det har funnits en fristad. Efter det som ofta kallats ”de sju vita åren”, alltså de första sju levnadsåren där det döva barnet inte fick något språk i hemmet, kom man till dövskolan. Det som idag kallas specialskolor, med möjlighet till boende för eleverna, har förr i världen varit den plats där döva barn först kom i kontakt med språk och en mer detaljerad kommunikation. Här lärde sig barnen teckenspråk, de fick en utbildning och skolan blev ofta deras nya hem. Till familjen reste de ett par gånger om året, och inte sällan längtade de tillbaka eftersom kommunikationen med de egna släktingarna, föräldrarna och syskonen, ofta var bristfällig. Eller närmast obefintlig.

Idag är de skolorna moderniserade, uppdaterade och gör i allmänhet (i mitt tycke) ett fantastiskt jobb. Och på Manillaskolan, den kanske stoltaste av skolor för döva och hörselskadade, blir avgångseleverna uteslutna från sin egen rektors tal. En skolledare som talar, inte tecknar. För den som står utanför detta verkar det kanske närmast bagatellartat. Något man kan skaka av sig lätt. Men för den som drabbas blir det ingen axelryckning. Det blir en klump i magen och en känsla av ”samma gamla historia”. Detta drabbade den förrförra generationen, det drabbade den förra generationen, och det drabbade även dig.

Symbolvärdet i detta går inte att ta fel på. Det går inte att fösa undan. Det går inte att säga ”hoppsan” och gå vidare.

Där kommer vi in på något annat, något mindre svart eller vitt. Frågan om skolans, och i synnerhet skolledningens och rektorns, teckenspråksförmåga.

Trovärdighet byggs med kommunikation. Kan man inte kommunicera med varandra, blir det svårt att få tillit till varandra. Använder man inte samma språk så går det förstås ändå. Man kan visa genom handling, och inte med ord. Gör man det man lovat, ställer upp för varandra och är någon som konsekvent är en god person, då kommer tilliten ändå. Språk eller inte. Det går att använda tolkar för att nå varandra. Det är en effektiv metod för att få fram ett budskap snabbt. Men… jag vet också hur betydelsefullt det är att hitta en gemensam punkt med ett gemensamt språk.

När jag tidigare jobbade inom kriminalvården fick vi ibland in herrar som inte kunde ett ord svenska och hade mycket bristfällig engelska. Ofta handlade det om lastbilschaufförer som kört berusade och anhållits, häktats och slutligen dömts för sin rattfylla. Till oss kom de nyktra och vänliga, men det var ju svårt att nå varandra. Vid flera tillfällen fick jag ta över snacket, eftersom jag kan lite grand av olika språk. Lastbilschaffisarna rör sig ofta i många europeiska länder och har en bred grund i olika språk. Jag kan själv förutom svenska och engelska även skapligt med svenskt teckenspråk, men också en del franska, lite tyska och lite spanska. Med en kombination av allt detta kunde jag förklara de mest grundläggande sakerna för killarna som kom in, och stämningen blev på en gång bättre. De kände att de förstod upplägget, och de kunde förklara sin oro och ställa sina frågor till mig. Tillsammans fick vi det att fungera. Att hitta en gemensam kommunikation genom att använda ett språk som båda – eller alla – förstår är en mycket viktigt sak. Det finns en kraft i det som bringar folk samman och skapar en gemenskap. En tillit och en känsla av respekt.

Med mina barn vet jag mycket väl hur viktigt detta är. Det kan räcka med fem tecken. När de träffar hörande är de vana vid att inte kunna kommunicera. Alls. Ja, de kan förstås peka och vi föräldrar kan tolka åt dem, men annars inte. Alla samtal går över huvudet på dem, och de blir lämnade utanför. Personerna vågar ibland inte ta kontakt med dem av rädsla för… något. Att inte kunna göra sig förstådda kanske.
Men. Så kommer det ögonblick där den hörande övat lite innan vi träffas. Kanske lärt sig fem tecken. Kanske rentav tio. Och med en gång ser man hur något i ögonen på barnen förändras. Det lyser upp, de blir glada, det skapas en direkt kontakt till den hörande gästen. Någon som ansträngt sig. Någon som kommunicerar med deras språk. Det går inte att med ord beskriva den känslan – så stor är den.

Och detta får inte missas på skolorna. På alla skolor där det går barn som använder teckenspråk, måste de mötas av sitt eget språk. I synnerhet av personer som står långt ovanför dem i maktordningen. Lärare, administration, skolledning, rektorer. Alla bär ett ansvar för att, om de inte kan teckenspråk innan de tar jobbet på en skola med tecknande barn, lära sig barnens språk. För att ge sig in på ett sådant uppdrag är mer än bara ett vanligt jobb. Det är en del av en lång, svår och komplicerad historia. För att visa att man står på barnens sida bör man göra de ansträngningar som går för att kommunicera med barnen på deras villkor. I detta fallet på teckenspråk.

Jag vill vara tydlig och påpeka att jag i ovanstående stycke inte menar någon särskild person, vare sig lärare eller rektor. Även om Manillaskolans rektor omnämnts ovan så menar jag inte henne. Utan jag syftar till skolpersonalen på specialskolorna i stort och i allmänhet. Om det ansvaret inte är inskrivet i arbetsbeskrivningen för personalen på specialskolorna – borde det införas. Det är inte på något vis orimligt att personalen som arbetar med eleverna, skall kunna kommunicera med eleverna på elevernas villkor. Att användandet av teckenspråk står högt i kurs och är en självklar del av det vardagliga samtalet borde vara en självklar del av kulturen på dessa skolor.

Som ett exempel på detta kan nämnas rektorn på min dotters skola, Vänerskolan. Under en veckas tid har Vänerskolan ”tagit över” SPSM:s officiella Instagramkonto och berättat om sin verksamhet. I en post från förra veckan lägger då rektor Jonas Sandkvist upp ett inlägg där han resonerar kring skolavslutningen:

Inget roligt väder idag. Hoppas det blir bättre väder på fredag då vi har skolavslutning här på Vänerskolan, hoppas solen skiner på oss. Den sista skolveckan är det många känslor här. Många elever ser fram emot att vara lediga vill ha sommarlov och få slippa skolan och läxor och kunna koppla av. Samtidigt finns det några elever som känner att riskerar att bli ensamma, som inte träffar kompisar som kan teckenspråk, att deras klasskompisar bor långt bort. Många kluvna känslor denna vecka.

Men. Detta är ett exempel på kommunikation och budskap som framförs på rätt sätt. Rektorn har här, trots att han är hörande, valt att använda teckenspråk i sin video. Inte talad svenska. Se videon här i denna länk. Texten finns med i inlägget, men videon är på svenskt teckenspråk. Där låter han alltså teckenspråket stå i första rummet – en tyst handling som talar högre än vilket budskap på talat språk som helst.